Nu trycker jag på larmknappen!

– Hur är det egentligen att föda barn? Vad är verklighet och vad är det vi tror är verklighet?
En nybliven mamma och influencer har delat sin förlossningsvideo på sociala medier där hon föder sitt första barn. En vacker och sorglig video. Vacker för att det är vackert när barn kommer till världen och vi med det kliver in i föräldraskapet. Sorglig för att bilden av hur vi tar det klivet blivit så förvrängd och sedan normaliserad.

Det är inte meningen att vi ska föda våra barn i outhärdlig smärta och panik. Det är inte meningen att vi ska ropa på hjälp och mötas av tystnad tillbaka. Det är inte meningen att folk ska prata över huvudet på oss och till varandra men inte till oss som behöver det. Det är vi som föder, det är vi som måste gå igenom allt vad det innebär men vi är inte de som får berätta hur vi vill ha det. Och vad ska vi egentligen säga? Vad ska vi säga om något som vi inte vet något om? Om något vi tror att vi måste gå igenom lidandes, gråtandes, ensamma, trots att rummet kanske är fyllt av folk. Fullproppade med bedövning men ändå gör det så ont.

– Jag vill berätta att det är skillnad på ont och ont. Det är skillnad när dina känslor får ta lika mycket plats i födslorummet som din kropp. Det är skillnad när någon hör vad du säger, faktiskt lyssnar till ordens innebörd och agerar därefter. Det är skillnad när någon ser dig, dig men allt vad du är och inte bara din fysiska kropp.

Att föda barn är inte bara något kroppsligt, det är också något själsligt, men det pratas bara om våra trasiga kroppar. Vi måste sträva åt att hålla våra kroppar så hela som möjligt, men också vårt inre. Vi är inte det ena eller det andra. Vi är alltihop och vi måste få bli sedda i vår helhet förlossningen igenom. Först därefter kan vi börja prata om hur det är att föda barn.

Dela inlägget: