I skrivande stund sitter jag i soffan hos barnens farmor i Motala. Barnen kom hit i torsdags med sin pappa och jag anslöt två dagar senare på lördag. Jag hade jobbmöte inbokat med doulorna på fredagen och vi beslöt oss för att det inte fanns någon anledning för hela familjen att vänta in mig utan de fick åka i förväg. Men oj vad det tar emot inom mig varje gång vi tar ett sånt beslut.

Jag har inga problem med att skiljas från barnen i vardagen men så fort separationen innebär att någon av våra vanliga rutiner bryts så tar det emot så enormt inom mig. Tanken på att vara ifrån dem under mer än en dag gör att jag mår så dåligt inombords. Jag vet egentligen inte vad det är jag känner och jag har inte heller tagit mig tiden att fundera ut det, jag kan bara konstatera att det är jobbigt. Är det någon som känner igen sig?

Annars är det otroligt skönt att vara iväg på semester tillsammans med familjen. Att vara borta hemifrån bidrar till att vanliga vardagsmönster bryts och det hjälper till att verkligen vara i nuet tycker jag. Det är inte heller många veckor kvar nu tills jobbstarten drar igång så jag vill verkligen krama ur det sista av sommardagarna tillsammans allihop.

Innan jag åkte iväg hann jag också med en middag ute med bästa vännen! Vi åt på asiatiska Yuc, helt ok mat men kanske lite överpriser i förhållande till vad man faktiskt får.

Sen tog vi en liten promenad och så blev det en ytterligare drink på nytt ställe. Vi har varit föräldraledig samtidigt under ett helt år nu och umgåtts i alla fall en gång i veckan tillsammans med barnen så det kommer bli en omställning att inte ses lika ofta när jobbvardagen drar igång.  Vilken ynnest det har varit att få vara föräldraledig tillsammans med sin bästa vän, så tacksam över att vi fick barn med bara två månaders mellanrum. Första gången kände jag mig väldigt ensam då väldigt få av mina vänner hade barn vid den tidpunkten. <3