Snart närmar sig bikinisäsongen och det är säkert ett flertal som känner en viss osäkerhet inför den. Det är många som dras med negativa tankar kring sin kropp redan från tonåren och jag är inget undantag. Graviditeten gör det knappast enklare. Men de senaste åren har det ändå hänt någonting inom mig. Jag har gått mer och mer mot acceptans och att tycka om det som är min kropp, för jag är så trött på att ägna tid och kraft åt att ogilla den.

Jag var smal under större delen av mina tonår och tidiga vuxna liv. Periodvis riktigt smal, men inte för att min kropp naturligt såg ut så utan för att jag ville att den skulle se ut så. Jag hade stenkoll på mitt matintag. Trots det tyckte jag inte om min kropp, jag strävade alltid efter någonting annat än där jag befann mig.

Sedan blev jag gravid och hade inte samvete att äta så som jag hade gjort tidigare, för då kanske bebisen i magen inte skulle få det den behövde. Resultatet blev såklart att jag gick upp i vikt och det kändes inte kul, men jag kunde ändå ha överseende med det eftersom jag nu var gravid. Alla pratade ju om att man rasade i vikt när man ammade så jag tänkte att det löser sig när bebisen väl är född.

Och så föddes min lilla bebis, men jag var inte stolt över kroppen som skapat, livnärt och fött min barn utan istället besviken på att förlossningen slutade i akutsnitt. Jag tyckte min kropp hade misslyckats, att den inte lyckats föda fram mitt barn som jag trott att den skulle göra. Kejsarsnittsärret och de ynka två bristningarna påminde mig bara om misslyckandet och inte alls om det fantastiska min kropp faktiskt hade åstadkommit.

Amningen som jag tänkt skulle trolla bort alla extrakilon hade istället tvärtomeffekt. Jag fick en enorm aptit och det fanns ingen botten i mig. Hungerkänslorna var konstanta och att vara hungrig och ta hand om en liten bebis var ingen bra kombo så jag åt för att orka. Men det rasade som sagt inga kilon utan de satt hårt som berget.

Här någonstans började jag förlika mig med att jag kanske inte skulle se ut som förut men jag tyckte forfarande inte om min kropp.

Sedan blev jag gravid än en gång och resultatet av den graviditeten blev en lika stor viktuppgång plus ytterligare ett gäng bristningar på magen. Jag var också rädd för att förlossningen skulle leda till ännu en besvikelse och övervägde att be om planerat snitt. Men med hjälp av min fina barnmorska och Aurorasamtal bestämde jag mig för att våga. Och att sluta bedöma kroppen efter prestation. Jag bestämde mig för att det skulle räcka med att bara våga. Och jag vågade. Efter förlossningen kände jag mig stolt. Alla tecken min kropp bar efter de två graviditeterna blev plötsligt ett bevis på vad den hade klarat av, vad den hade skapat.

Hur vi ser på oss själva, om vi tycker att vi är vackra eller inte har alltså ingenting att göra med hur vi faktiskt ser ut. Det har att göra med hur vi känner oss, om vi är tacksamma och stolta över våra kroppar eller inte. Idag ser jag förändringarna som ett tecken på det min kropp gett mig – två av mina störta kärlekar i livet, men det tog mig tid att komma dit. Att försonas med kroppen är inte alltid lätt men det är det som krävs för att man ska kunna tycka om det som är en själv.

Och är det inte lite orimligt att sträva efter att se ut som man gjorde som 25 åring resten av livet? Att slösa så mycket energi på något som nästan är omöjligt att uppnå? Det finns mer som är vackert i livet om man lyckas se förbi de där tankarna som annars så lätt stoppar upp en på vägen. ?

Dela här: