För någon vecka sedan föreläste jag om första tiden med bebis med fokus på anknytningens betydelse för utvecklingen och hur samspelet mellan förälder och barn stimulerar hjärnans utveckling hos barnet. Under föreläsningen visade jag upp en bild på Jesus. Varför då? Vad gör Jesus på en föreläsning om första tiden med bebis?

Jo, det finns nämligen en himla bra liknelse som kan appliceras på samspelet mellan barn och förälder och hur det påverkar hjärnans utveckling hos barnet. Den går såhär.

I Bibeln berättas det om att Jesus predikade för tusentals människor. Det började bli sent men Jesus hade mycket att berätta och folket ville fortsätta lyssna. Plötsligt kommer en lärjunge fram till Jesus och säger att människor är hungriga men att det inte finns någon mat. Vad ska de göra?

Jesus ger dem en korg med några bröd och fiskar som de kan dela ut. Varpå lärjungen ifrågasätter hur i hela friden alla dessa människors magar skulle kunna mättas av den lilla mängden mat? Men Jesus står på sig och ber dem att dela ut. Sagt och gjort. Korgen går runt. Bröden och fiskarna delas ut. Människor äter och blir.. mätta (!). Korgen kommer tillbaka och är inte tom. I korgen finns fortfarande bröd och fiskar kvar.

Så.. Vad har det här med samspelet mellan förälder och barn och barnets hjärna att göra? Jo, samma sak händer med oss. Såhär går det till.

Det lilla barnets hjärna

När ett barn föds är hjärnan omogen och det är mycket som barnet med tiden ska lära sig. Man brukar säga att hjärnan har mognat färdigt ungefär vid 25 års ålder men att den utvecklas och förändras hela livet.

Man kan grovt dela upp hjärnan i tre olika områden. Dels har vi en del som vi kan kalla ”överlevnadshjärnan”. Den styr andning, hjärtslag, att våra muskler kan spänna sig om vi behöver fly eller kämpa. Vi har även ett område i mitten av hjärnan som vi kan kalla ”känslohjärnan”. Där finns mer primitiva funktioner och starka känslor som rädsla och ångest. Ett litet barn kan reagera väldigt starkt på att det känner sig övergivet och kommunicerar det bland annat genom att skrika. Det är viktigt eftersom barnet föds fullständigt beroende av sin omgivnings omsorg om dem. Det handlar i grund och botten av om överlevnad och att andra människor är det viktigaste som finns.

Det tredje och ytttersta området, som vi kan kalla tanke-hjärnan, behöver mycket omsorg och stöd för att utvecklas positivt. Där finns funktioner för problemlösning, perspektivtagande, reglering av starka känslor och mycket mer. Ett litet barn har svårt att rent kognitivt, eller tankemässigt, förstå sin omvärld. Det är beroende av vuxna som kan förklara och göra världen begriplig.

Det lilla barnet har heller inte utvecklat funktioner som kan hjälpa hjärnan att reglera känslor och lugna kroppen i situationer där barnet blir exempelvis oroligt eller rädd. Som vuxen är det lätt att ta för givet att vi till viss del kan lugna oss själva. Vi kan förstå ganska mycket av oss själva och vår omvärld och vi vet hur vi ska göra för att lugna en stark känsla. Ett litet barn behöver hjälp med det. Och eftersom det är mycket som kan göra ett litet barn rädd, orolig, ängslig, osäker, otrygg osv, så behöver små barn fysiskt och känslomässigt närvarande vuxna som är lyhörda för deras signaler och kan svara på deras behov.

Så stimulerar vi hjärnans utveckling hos barnet

Den vuxna hjärnan, som själv fått hjälp att utveckla det som kallas känsloreglering, kan i sin tur hjälpa ett barn med det. När vi som vuxna är lyhörda för barnets signaler, läser av och agerar för att hjälpa (exempelvis genom att erbjuda närhet, klappa mjukt och tala lugnande) använder vi de delar av hjärnan som barnet inte utvecklat än.

När vi ger av oss själva och använder det här tredje, yttersta området i hjärnan, stimulerar vi hjärnans utveckling i samma områden hos barnet. I förlängningen byggs sakta men säkert barnets egna förmågor upp så att barnet som äldre och sedan som vuxen kan hantera och reglera situationer och känslor på egen hand (även om vi förstås alltid behöver andra människor i någon utsträckning).

Det är precis som när Jesus delar ut bröd och fiskar och mättar tusentals magar utan att korgen med mat blir tom. När vi föräldrar och andra viktiga vuxna ger av de förmågor vi själva har så blir det kvar hos barnen utan att vi blir av med det själva. Det vi ger blir till något mer som kan föras vidare i generationer.

Omsorgen i vardagen, när vi är lyhörda för och svarar på barnets signaler, stimulerar utvecklingen av barnets egna förmåga att kunna hantera känslor och kommunicera behov. Det vi ger våra barn när de är små bär de med sig för resten av sina liv.

Text: Paulina Gunnardo, beteendevetare och föreläsare

Dela: