100 dagar innan vårt andra barn var beräknad skrev jag ett blogginlägg om att bli tvåbarnsförälder. Jag funderade på om jag skulle uppleva den så kallade tvåbarnchocken, om jag skulle jag klara av att ha två barn och om barnen skulle bli lika varandra.

Innan vi bestämde oss för att försöka bli gravida igen hade vi en period då vi tänkte att det räckte gott med ett barn. Att vara ensambarn ses ofta som något dåligt men så måste det inte vara. David är ensambarn och har aldrig saknat syskon.
Vi hade av olika skäl en ganska tuff start och några tuffa år, så det kändes positivt att kunna ägna all energi och all kärlek till Henny.

Men så hände något. Tanken på ett andra barn (och ett eventuellt tredje barn, eftersom vi har tvillingar i släkten) började växa. Plötsligt kom vi till en punkt då det kändes självklart att vi skulle försöka få barn igen! Vi började längta efter ett syskon till Henny.

Och nu är vi här. Othilia kom till vår familj och jag har varit tvåbarnsförälder i drygt ett år. Henny har varit en otroligt fin storasyster som alltid velat ta hand om sin lillasyster. Det första året som tvåbarnsförälder har varit fantastiskt. Tufft stundvis, men vilken enorm lycka! Här kommer några av dom sakerna jag skrev om i blogginlägget om att bli tvåbarnsförälder. Kom tvåbarnchocken? Skulle jag klara av att ha två barn? Skulle andra barnet bli som första? Och hur skulle det bli att få följa ännu en liten människas utveckling?

Tvåbarnschocken

”Många pratar om tvåbarnschocken. Vad är det egentligen? Hamnar alla i den? Kommer jag hamna i den?”

Facit: Kom den, den där tvåbarnschocken? Nä, faktiskt inte! Enbarns-chock fick jag däremot. Kanske gjorde den första chocken att det redan var avklarat. Den här gången försökte jag förbereda mig på ett tuffare första år eftersom första året med vårt första barn kändes tufft och stundvis ganska svårt. Nog har det varit utmanande med sömnbrist och krångliga läggningar, men jag tycker vi klarat det bra. Och ingen tvåbarnschock. Skönt.

Tankar inför andra barnet

Kommer jag klara att ha två? 

Facit: Jora, det gick alldeles utmärkt att ha två. Båda lika älskade. Lite mer att rodda. Det känns så naturligt och det är svårt att tänka sig att vi ”bara” haft ett barn.

Hur klarar man av att älska så mycket? 

Facit: Kärleken fick plats. Jag älskar båda så mycket att jag sprängs.

Hur blir det med sömnen i början? 

Facit: Jag var rädd inför tanken på all sömnbrist som kan komma med en bebis. Jag blir ganska nedstämd av sömnbristen (och för att inte tala om trög). När första var bebis kunde vi knappt lägga ner henne och hon vaknade av minsta lilla (nej, alla bebisar vänjer sig inte vid ljud hur mycket man än vill och försöker), och läggningarna tog väldigt lång tid med mycket stök, fram tills hon var 4. Nu först går läggningarna hur bra som helst med äldsta. Hur sömnen funkar påverkas både av vad man gör som förälder och av biologiska orsaker hos barnet själv. Minstingen däremot har sina perioder av läggningar som går bra och läggningar som tar tid och där kvällarna präglas av vakna-somna-vakna-somna-vakna-somna. Nätterna likaså. Perioder där vi fått vara vaken på nätterna med henne och perioder då hon sovit hela nätter. Sömnbristen är inte att leka med och jag längtar så efter att få sova normalt igen. Men trots sömnbristen är det värt det.

Kommer dom vara olika eller lika? 

Facit: Oj, vad jag funderade på om dom skulle vara lika varandra som personer. Men nej, här blev det hittills två ganska olika barn. Dom ser ut som kopior, men första året med dom har varit som natt och dag. Vår äldsta är social, väldigt fysiskt aktiv, en liten äventyrare och har aldrig varit särskilt intresserad av att sitta med leksaker. Jag kan se, nu såhär 5 år senare, att samma mönster finns kvar från bebistiden. Hon älskar att springa, hoppa, klättra, ge sig iväg och uppleva nya saker, vara med folk. Stark vilja, tydliga åsikter. Vi går gärna på museum och lär oss nya saker, är ute i skogen där vi går på upptäcktsfärder. Vår andra har lite jämnade temperament, intresserar sig för leksaker, att undersöka i lådor, greja och gå runt. Sånt påverkar hur dagarna ser ut.

Bebisar föds med olika temperament och personlighetsdrag. De är inga tomma blad som vi föräldrar till 100 % formar och påverkar själva med hur vi är eller vad vi gör (även om det är en stor del i utvecklingen). Så vardagen med bebis präglas mycket av hur barnet är och vad som krävs av en som förälder för att barnet ska få vad hen behöver. Alla ungar är olika.

Tänk att få följa ännu en liten människa! Alla små utvecklingsteg. 

Facit: Så häftigt, även denna gången! Det är väl nåt bara andra föräldrar kan känna igen sig i, det där hur man glädja sig så enormt åt dom små sakerna i utvecklingen. Det första leendet, första orden, viljan, vad de tycker om att göra.. allt.

Överlag har jag känt mig mer förberedd den här gången eftersom jag har en del knep att ta till. Och inte minst för att jag vet mer om mig själv och hur jag kan reagera i olika situationer. Det är faktiskt väldigt skönt. Och det här första året som tvåbarnsförälder har varit fantastiskt trots att det stundvis har varit utmanande. Älskade, älskade ungar! Vilken tur jag har som fått dom här två!

→ Till Paulinas blogg