Gästskribent: Josefin Roos

Alla helgons dag närmar sig och vi stillar oss en smula för att minnas och tänka lite extra på de människor som inte längre finns hos oss. Jag och min man kommer att lägga en krans på vår sons grav för att manifestera att vår saknad inte är mindre nu, trots att mer än tio år gått sedan den dagen vi fick lämna ifrån oss det barn som var ämnat att överleva oss själva.

När vi väntade vårt första barn var vi, precis som alla andra blivande föräldrar, förvaltare av framtidsdrömmar och förhoppningar om det nya livet som skulle komma till oss. Vi blev föräldrar en marsdag till en liten pojke med gles kalufs, liten näsa, välskapta fingrar och tår och med en liten grop i hakan. Men han blundade och var tyst när han föddes och vi fick aldrig möta hans blick. Elliot är vårt första barn, men vi fick aldrig lära känna honom. Han vände om samma stund som han skulle komma och det som vi hade förberett oss på blev med ens något helt annat.

Det händer ibland att barn föds döda. Jag och min mans första två år som föräldrar hade vi inget barn att ta hand om. På utsidan syntes inte den sorg vi varje dag bar och som gjorde våra steg tunga. När vi två år senare fick välkomna vårt andra barn till familjen, Mille, fanns sorgen efter Elliot kvar vid sidan av den gränslösa glädje vi kände över att ha blivit en till i familjen. Ytterligare två år senare föddes Hillevi och vi är så tacksamma och glada för den familj vi blivit.

Dagarna går och blir till år och under småbarnstiden är det mycket som pockar på uppmärksamheten och gör anspråk på den begränsade tid som utgör dygnets timmar. Vid sidan av logistiken kring barnen och deras aktiviteter ska jobb, fritid, hushåll och vila fungera och även relationen med ens partner. Med åren har vi inte besökt Elliots grav lika ofta och i vardagens raska takt hamnar fokus ofta på det som syns. Då förpassas min tysta sorg till ett särskilt rum i hjärtat som många inte vet finns. En saknad som jag lever med varje dag, även om sorgen inte så intensiv längre. Men det är ändå ett faktum att den svåraste dagen nödvändigtvis inte var den dagen Elliot dog, utan alla andra dagar då han aldrig fick leva.

I takt med att barnen vuxit och blivit större har vi tvingats tänka kring hur vi vill prata om Elliot i vår familj och hur vi hanterar vår saknad och tomrummet efter honom tillsammans i familjen. Barn angriper frågor om sorg och saknad på ett väldigt naturligt sätt och jag tror att vi vuxna ofta gör det mer komplicerat än vad det behöver vara. Vi är rädda för att blotta det bräckliga och vi tror kanske att barnen inte har möjlighet att hantera de känslor och tankar som uppkommer när vi pratar om dessa frågor. Dock är det så att barn inte krånglar till det. De ser verkligheten som den är, lever i nuet och överanalyserar inte. De är förvaltare av den fria tanken och det är vårt ansvar som vuxna att hjälpa dem med deras frågor. Barn är av naturen nyfikna på livet och om vi inte bemöter deras frågor om det som är svårt signalerar vi till dem att livet inte har utrymme för det som kan vara jobbigt.

Idag är Elliot någon som vi pratar om hemma ibland. Vi har försökt göra honom till en naturlig del av familjen och tystar inte det faktum att han påverkat vår familj så påtagligt. Exempelvis hänger hans fotavtryck på väggen tillsammans med de andras och i vår matsal hänger tre födelsetavlor med namn, födelselängd och födelsevikt. Vi tvingar ingen att konfrontera vår saknad, men vi vill att vårt hem ska vara öppet, där samtalet kring sorg och saknad alltid får finnas om behovet finns.

I vardagen hemma hos oss kan det ge sig uttryck genom att Hillevi vid frukostbordet kan ställa sig frågan vad Elliot äter till frukost i himlen. Eller så kan Mille stanna upp och uttrycka att han så gärna hade velat ha storebror här hemma, de tillfällen då varken vi som föräldrar eller lillasyster Hillevi tycks förstå. Ibland kan vi fälla tårar tillsammans, men oftast handlar det om att synliggöra det tomrum som alltid kommer finnas i vår familj och att vi klär våra känslor i ord, även om det ger sig uttryck i väldigt vardagliga reflektioner.

När vi går till våra närståendes gravar kommer vi att lägga en liten krans på Elliots grav. Barnen brukar också lägga något särskilt som är något de själva valt. Ibland har det varit en nalle, en badanka, en bil eller en figur. Det andas alltid lekfullhet när de ska uppmärksamma den bror de aldrig träffat. Det blir så tydligt då, att barnen inte gör det svårare än så. Det är som att de säger: “Elliot är vår brorsa och därför ska han ha en leksak, precis som vi också har hemma”. Allt annat vore konstigt i deras värld.

Gästskribent: Josefin Roos. 34 år
Familj: Gift med Kristian och mamma till Mille (10 år), Hillevi (8 år) och Elliot (som dog i samband med förlossningen)
Bor: I Vårgårda, Västra Götaland
Gör: Arbetar som kommunikatör i Skara stift
Fritid: Umgås med familj och vänner. Sjunger, spelar och skapar gärna, både själv och tillsammans med andra.
Instagram: @josefin.roos och som illustratör @hosroos