Vilken dag!

Jag har haft min jobbdag som bryter av den föräldralediga veckan. I natt var Othilia vaken flera timmar. Det har varit så med sömnen från och till länge, så det är något vi räknar med när kvällen kommer och vi ska gå och lägga oss. Stundvis blir jag frustrerad av den dåliga sömnen och längtar helt ärligt efter att småbarnsåren ska vara över så att vi får sova ordentligt någon gång.

Men så läser jag på Cancerfondens konto, där en tvåbarnsmamma tagit över kontot för att dela upplevelser av hur det är att ha en vardag som präglas av obotlig cancer, som troligtvis kommer att göra att hon inte får uppleva så många fler år med sina barn. Det ger perspektiv. Den där envisa sömnbristen som stundvis kryper i kroppen, kryper inte lika mycket längre då. Den där frustrationen när det lilla barnet inte somnat byts till att jag snosar extra mycket i hennes hår och klappar hennes lena kind. Inget kan tas för givet. Men än så länge är vi friska och till skillnad från mamman på Cancerfondens konto är vi troligtvis kvar hos våra barn även efter småbarnsåren.

Och så rullar vardagen vidare. Barn ska lämnas på förskola och overallen ska på. Jag halvspringer tillbaka hem och fingrarna värker för att jag glömt vantarna. Mail väntar på svar, planering görs för en ny krönikör som börjar skriva här snart (yeeey), potentiella samarbetspartners ska kontaktas. I bakgrunden hör jag Annie Lööf prata om regeringsfrågan i en presskonferens. Fingrarna smattrar på tangentbordet. Jag sippar på min Cappuccino och njuter av den skummade mjölken som tagit smak av espresson.

Så rullar vardagen på för oss alla. Ungar hämtas från förskolan. Overallen och stövlar sparkas av på hallgolvet och man snubblar in i vardagsrummet. Middagen ska fram. Det hoppas i soffan. Mjölk spills på golvet. Barn ska borsta tänderna och saga ska läsas. Trötta föräldrar andas ut när dagen är slut.

Ibland är det bra med perspektiv. Vilken dag det har varit. Jag hoppas få sova bättre i natt men även om den här natten också bjuder på vakna timmar som gör kroppen trött, så är jag tacksam att få vara här med barnen, mitt i intensiva småbarnsår med sömnbrist och vardagspusslande. Det har varit en bra dag.