Text: Karin Wikström

När jag var liten var jag en så kallad ”pojkflicka”. Egentligen ett ganska konstigt begrepp för att beskriva när en flicka inte är såsom samhället förväntar sig att hon ska vara. Hon har helt enkelt intressen och egenskaper som man tycker passar sig bättre för en pojke. Själv lekte jag Turtles, krig och skulle alltid hoppa längst, eller äta flest daggmaskar om utmaningen erbjöds. Jag hade inga bröst och var snabbast i klassen.

Brösten har väl idag växt till sig temporärt med amningsuppdraget jag fick tilldelat av livet! men som kompensation har jag även fått ökad ansiktsbehåring och kan idag med lätthet ställa upp i mustaschkampen jämte moppe-Jocke 15 år. Det är livets sätt att skämta till saker. Föd ett barn- här är ditt livs största utmaning att hantera – tillsammans med ett hormonpåslag som får din forna PMS att te sig småcharmig.

Jag säger inte sällan att jag tycker mammalivet är tufft. Jag jämför mina barns ljudnivå med en plåtverkstad och när andra beskriver sin föräldraledighet som en rosa picknick illustrerar jag ett avsnitt ur Jurassic Park.

Vem provoceras av min inställning? Jo fler än vad man kanske tror – och inte minst män. Kvinnor ska nämligen älska att vara mammor, alltid. En pappa får åka på kurs, spela kort med polarna, tävla i oljefilterskunskap, eller vad män nu tar sig för (OBS generalisering!). Utan att någon utomstående har en åsikt i frågan. Kommer de sedan hem och nattar sina barn är de fantastiska pappor. De får tycka att barnen är jobbiga, de har ju jobbat hela dagen.

Men jag älskar inte att vara mamma alltid. Jag älskar inte att bli väckt 26 ggr per kvart för att agera mjölkko (fast jag har älskat att amma). Jag älskar inte att bråka med en minimänniska om huruvida förra årets sommarskor (i två storlekar för små) är lämpliga för pulkaåkning. Jag älskar inte en ettårings plötsliga kunslaper i wreastling (på elitnivå) vid blöjbyte. Bajs på min tröja älskar jag för den delen inte heller.

-Gnäller du inte lite väl mycket? Kvinnor har ju gjort detta i alla tider utan att klaga.
(väldigt anonym man).

Ja, det har vi. Alldeles riktigt. Och där han männen stått bredvid och trampat (eller snarare legat bredvid och snarkat). Sen dinosauriernas tid. Kanske är det då dags att vi får prata lite om det här? Om orimligheten att en babybox innehåller öronproppar till pappan och creme för påsar under ögonen till mamman? Att kvinnor som jag får höra att de inte borde skaffat barn ”om det nu är så jobbigt”.

Jag tror att jag fortfarande vill vara lite mer som det andra könet. Jag är fortfarande en pojkflicka. Jag vill ha deras värdelösa bröstvårtor (!) och förmåga att sova likt en sten. Jag vill ha öronproppar i min babybox och friheten att beklaga mig.

Och när jag ibland säger att vara mamma är skittufft vill jag ha ryggdunk & en öl. Jo, det är nog så. Det handlar inte om att jag inte älskar att vara mamma, det gör jag!  jag är bara en mamma-mutant! En som inte tycker att moderskapets innehåll och egenskaper finns tillskrivna vid födseln. En som tycker att mammor borde få mer cred för de arbetet de lägger ner.  När krigs och turtlesleken är färdig och det är dags att leka mamma pappa barn (har slutat med daggmaskförtäring) ska jag vara jäkligt snabb att säga -pax för att vara pappa!

PS. och givetvis: inte alla män osv.

Text: Karin Wikström

Dela inlägget: