Jag läste ett fint blogginlägg som jag vill dela, för det fick mig att tänka till. Det handlade om hur man som förälder kan behöva se sig själv genom sina barns ögon. Jag vet inte hur det är för dig, men jag störs emellanåt av tankar som egentligen är ganska oviktiga, som egentligen inte betyder något, men som ändå upptar min energi och mitt fokus.

Fnulan skriver om hur våra barn vill ha oss precis så som vi är. Oavsett om vi är smala eller tjocka, sminkade eller osminkade, rika eller fattiga.

Det spelar ju faktiskt ingen roll. Det viktiga är att vi finns där för dom. Att vi ser dom, lyssnar på dom, håller om dom, bryr oss om, älskar, låter oss bli älskade. Och att vi också kan se på oss själva med snälla ögon. Med självmedkänsla. Tänk så viktigt det är att kunna se på världen ur ett barns perspektiv, ur ett barns ögon.

Jag är rätt blödig av mig, kanske mer nu som gravid, men jag tyckte det var så fint och så starkt när hon delar med sig av hur hon sitter i sin soffa med sin dotter och nynnar på en låt, hur hennes tankar upptas av sånt där som egentligen är oviktigt och som drar ner henne, och hur hennes dotter kryper nära och säger;

– Mamma sluta inte sjunga, du känns så nära då. 
– Men Mira jag kan ju inte sjunga så bra
– Mamma det gör inget, det gör mig bara varm så sluta inte. Du är här.
 ♥

Läs mer:
→ Varför är det så svårt att vara snäll mot sig själv?
→ Att bli förälder – en ständigt pågående utveckling