När två är det normala

Gästskribent: Jennie-Lie Wickström, 27 år och bloggare på vimedbarn.se

Jag kommer såväl ihåg stunden, stunden då vi insåg att vårt liv skulle förändras dubbelt så mycket. Jennie-Lie heter jag och jag tänker dela med mig av den häftigaste resan i mitt liv, som började den 19 januari 2015.

Tretton veckor av konstant illamående och trötthet fick oss att välja att göra ett KUB-test, för ultraljudets skull, för att se att det faktiskt bodde någon där inne och att allt illamående inte var för inget. Vi satt i det mörka undersökningsrummet med vår barnmorska, hon förklarade lugnt att hon skulle kika först och sen skulle vi få kolla på skärmen.

Det gick några minuter, och vi satt spända och väntade på att få se vem som gömde sig i magen. Hon berättar sen att hon ser ett hjärta som slår fint. Och både jag och Hampus kunde andas ut en sekund, det var ju allt vi ville höra. Sen fortsatte hon och frågade om det var vårt första ultraljud, ja svarade vi i kör. Då kanske ni blir lite chockade nu, men jag måste ändra mig och säga att jag ser hjärtan för det ligger två här inne.

Jag tror inte någon kan förstå hur det är att få beskedet om att man väntar fler barn än vad man trott, förutom dem som upplevt det. Alla miljoner tankar som flyger genom huvudet, allt du inte vet om flerbarnsgraviditeter och födslar, hur går det egentligen till med allt? Många reagerar med tårar och oro, hur ska man egentligen klara av två barn? Jag och min kärlek Hampus reagerade med skratt och fnitter. Allt såg bra ut med båda barnen, vad barnmorskan kunde se så var det den ”bästa” (alltså mest säkra) av tvillinggraviditeter vi hade. De låg i varsin säck, hade varsin moderkaka och låg alltså skyddade från varandra. Våra små troll, som senare skulle visa sig vara Leia och Mattis.

Vi var glada över beskedet, alla våra närmaste också. Men däremot fick vi reaktioner från andra som kunde låta ”oj vad jobbigt ni kommer få det”, ”jag tyckte att en var tufft” eller ”jag är inte avis på er”. Vilket fick mig att undra vad det var jag hade missat, hur kunde jag vara så glad och världen så orolig.

Efter en bra graviditet med flera kontroller och ultraljud så kom tvillingarna till världen med ett BOM den 28 maj 2015. I vecka 30 + 3 gick mitt vatten och de fick födas med kejsarsnitt. Sex veckor på neonatalen fick starta våra tvillingars liv, en väldigt tuff period, där dagarna kunde ändras på några sekunder och oron över att inte få hem båda tvillingarna helt tog över. Men efter sex veckor så hade vi två helt perfekta och friska bebisar och fick åka hem.

Att få till en vardag med två bebisar var för oss inte så svårt, vi hade bestämt innan att de första månaderna skulle vi båda vara hemma 100%. När vi kände att det här funkar ju faktiskt riktigt bra så började Hampus jobba 50% och när tvillingarna var närmare 6 månader så klev han på 100%.

Främmande människor på stan kunde stanna oss för att slänga ett öga på tvillingarna, de flesta väldigt positiva och grattade till två söta bebisar. Men fortfarande många som ojjade sig för våran skull. Men nu var vi mitt upp i det och kunde lättsamt svara, ”ja fast vi vet inget annat, två är det normala för oss”.

Och så var det också. Leia och Mattis var två väldigt snälla bebisar, och när vi i flera månader ställt klockan var tredje timme varje natt för att mata dem så tyckte vi att 5 timmars sammanhängande sömn var en dröm. Att hålla barnen synkade och planera dagarna var nog våra viktigaste verktyg för att få det att fungera. Vaknade en, ja då väckte vi den andra. Skulle den ena äta så fick den andra äta samtidigt eller direkt efteråt. Hjälpmedel som bärsjal, bärsele och babysitter var också flitigt använda. Och såklart vagnen som båda älskade och sov gott i.

Självklart har det ibland varit fruktansvärt jobbigt, att ha en känsla av att inte räcka till, att famnen är för liten och skriken ekar runt om huvudet. Om det skulle hända dig så säger jag bara, ta hjälp! Skit i all mammamoral, hitta dina trygga pelare till barnen och låt dem vara delaktiga. Vi har haft vår familj väldigt nära redan från första sekunden och idag är Leia och Mattis så trygga med dem att vi knappt behövs när de är i närheten.

För mig har resan med tvillingar varit den häftigaste och mest magiska upplevelsen jag förmodligen någonsin kommer att vara med om. Att redan när de var små kunna se tryggheten de hade till varandra, jag kunde lugnt gå och hämta. något från köket, eller städa lite medan de låg på golvet och trallade med varandra. Att få se två barn växa upp samtidigt i samma förhållanden men ändå bli två helt olika personer. Eller när de under inskolningen hade varandra att lita sig emot, vilket gjorde att vi fick en inskolning helt utan tårar. Våra barn kommer att ha ett band som vi förmodligen aldrig kommer förstå oss på, men att få se på när detta band kommer till genom lek, bråk och massa kärlek är en resa som jag njuter av varje dag.

När vi i maj i år, strax innan tvillingarnas två års dag plussade på stickan igen så blev vi såklart otroligt nyfikna på om det skulle vara två igen. Hur häftigt hade inte det varit? Men den här gången var det en liten bebis i magen, så ensamt det såg ut där inne (men den verkar va väldigt nöjd ändå). Så nu ska vi få pröva på den för oss onormala varianten med ett barn, men ett efterlängtat barn som kommer ha de två mest fantastiska storasyskonen som är vana att dela med sig av mamma och pappa.

Kanske är det så att du väntar tvillingar idag, eller någon gång i framtiden kommer att få det beskedet vi fick. Isåfall GRATTIS till högsta vinsten i livets lotteri. Skulle du som jag få höra lite jobbiga kommentarer så kan du med huvudet högt säga att ”ja det kommer säkert finnas jobbiga dagar, men de kommer alltid att ha varandra”. Det min vän väger över allt jobbigt och kommer få dig att orka en dag till.

Gästskribent: Jennie-Lie Wickström
Familj: Mannen Hampus och tvillingarna Leia och Mattis
Bor: i Östersund med mannen Hampus och tvillingarna Leia och Mattis.
Jobbar som kommunikatör till vardags och bloggar på vimedbarn.se

Länkar till relevanta blogginlägg hos mig

Fölossningsberättelsen 3 delar
https://jennielie.com/2015_june_forlossningsberattelse/
https://jennielie.com/2015_june_forlossningsberattelse-del-2-hur-hamnade-vi-har-egentligen/
https://jennielie.com/2015_june_forlossningsberattelse-del-3-grattis-mamma/

Beskedet om tvillingar
https://jennielie.com/2015_march_beskedet-om-tvillingar-jag-ser-hjartan/

Prematurbarn
http://jennielies.blogg.se/2016/may/mina-alskade-prematurbarn.html