I skrivande stund sitter jag med en sovande bebis i famnen. Äldsta dottern är med en kompis så jag tänkte att jag skulle passa på att skriva några spontana rader om mina tankar kring Jennys text som publicerades idag och vad jag tänker om min karriär, om ekorrhjulet och min önskan om att vara en närvarande förälder.

Jenny skriver bland annat om sina tankar kring att vara en förebild för sina barn i en tid där normer säger att man ska jobba heltid, göra karriär, ha en fin bil och åka på resor osv.. Hon frågar sig om det istället är så att den förebild hon vill vara lever ett enklare liv, med tid för sina barn istället för ett snurrande ekorrhjul och stress.

Personligen vill jag göra karriär. Men för mig handlar inte karriär om att jobba heltid eller mer, tjäna mycket pengar och skaffa sig titlar. För mig handlar det om att utvecklas, om att sträva efter arbetsdagar där jag trivs med det jag gör och att jag får göra det jag brinner för. Samtidigt vill jag vara en närvarande förälder. Jag vill ha tid med barnen, med min man och jag vill ha tid att ta hand om mig själv.

Jag tycker Jenny har många kloka tankar. Det är så lätt att vuxenvärlden springer på i sitt ekorrhjul utan att stanna upp och fundera över vilket liv vi vill leva. För mig personligen har det länge varit en utmaning att få min inre prestationsprinsessa att dämpa sig och istället ta det mer lugnt. Jag dras lätt med i tänket att jag måste hinna med så mycket. Men de senaste åren, framförallt sen jag blev förälder, har jag börjat värdera och respektera tid för lugn och ro. Jag har lärt mig att säga nej och att bromsa mig själv. Vilket för mig har varit en stor vinst.

Jag tänker faktiskt, med utgångspunkt i att karriär handlar om utveckling snarare än pengar och titlar, att det kan gå att göra karriär och samtidigt vara en närvarande förälder, som också tar hand om sig själv. Men jag tror att det kräver att vi ifrågasätter normen om vad karriär är för något och vågar ifrågasätta normen om ”hur man ska leva”.

Vad tänker du om det här?