Gravid vecka 33
Gravid vecka 33 men här blir dessvärre gravid vecka 33-inlägget inte bara rosa moln. För precis som annars kan man ju må dåligt under graviditeten, hur underbart det än kan vara att vänta barn.
För ett tag sen berättade jag om när min mamma dog. Om hur jag saknar henne så att bröstet bränner. Och i torsdags, när jag klev in i vecka 33, var jag i hennes hus, rensade, slängde, förberedde för att vi ska lämna huset till nya ägare. Det är en svår process och många minnen som kommer upp. Mycket som är slitsamt med att låta något gå för att man inte kan styra över vad som har hänt. Under hela min graviditet har känslor blandats av enorm glädje och ljus och enorm smärta, sorg och bottenlös saknad. En ny liten familjemedlem växer i min mage och ska komma till oss. En annan har under början av min graviditet varit svårt sjuk. Och i somras förlorade vi henne. Mamma och jag stod varandra så nära. Jag saknar henne så.
När jag kom hem i torsdags tog jag hand om dottern. Hämtade henne från förskolan. Plockade fram potatisplättar ur frysen och värmde rester åt mig själv. David är fortfarande på turné och rivningen av väggen var inte helt färdigt, så vi hade två (mycket trevliga) snickare här som grejade när vi satt och åt.
När kvällen kom och loppan hade somnat tog jag först hand om disken och ställde mig sen i duschen. Tvättade mitt hår. Tog hand om trötta fötter som burit en tung kropp och sparkande bebis hela dagen. Tog det lugnt. Njöt av att få pyssla om mig själv.
När man är gravid är något av det bästa och viktigaste man kan göra, att ta hand om sig själv. Särskilt om dagarna inte bara är rosa moln och inte bara fylls av en snart-kommer-bebis-lycka.
Men jag måste ändå säga att även om det var en tuff dag (och att många dagar under det här året har varit och kommer att vara tunga) så ger sparkarna i magen mig så mycket lycka. Och den andra guldklimpen, som snart ska bli storasyster, sov gott i sitt rum under torsdagskvällen. Så här satt jag, med två guldklimpar i min närhet som ger mig så enormt mycket lycka mitt i det mörka jag går igenom.
Men nu är den här gravida mamman trött. Och nu ska den här gravida mamman vila i soffan. Over and out.
Läs också:
→ Gravid – blandade känslor är vanligare än du tror
→ Mer från bloggen
2 svar till “Gravid vecka 33 – om att må dåligt under graviditeten och att ta om sig själv”
Det är tufft att förlora en förälder :(. Min pappa dog när jag var nio år, sen höll jag på att förlora min mamma när jag var nyss fyllda tretton i samband med att hon skulle föda min syster. Moderkakan lossande så mamma höll på att förblöda hemma i hallen, hon överlevde tack och lov men det var traumatiskt för mig som såg allt. Ambulanser och blod som såg värre ut än på skräckfilm, jag glömmer aldrig den synen.
Hur som helst är det tungt när en förälder lämnar oss. Extra tungt kan jag tänka mig att det är som gravid med alla känslor och sorg i ett omlopp. Får du prata med någon eller är du ensam i det hela?
Oj, fy vilka upplevelser 🙁 Beklagar din pappas bortgång. Min pappa gick bort 2003 när jag var 17, men på ett helt annat sätt än mamma. Även han fick en cancerdiagnos men gick bort väldigt hastigt. Mamma var sjuk länge.
Jag har mina syskon och min man som jag pratar med. Vi har väldigt bra stöd hos varandra. Min man har också förlorat sina föräldrar (helt sjukt att vi båda förlorat båda föräldrarna) men vi har verkligen stöd i varandra. Så jag har inte känt behov av att prata med någon utomstående. Tack för din fina omtanke! <3 Den värmer.