Jag flaskmatade båda mina barn. Planen var att amma, men av olika skäl strulade amningen med båda. Ganska tidigt började vi delmata med flaska för att sedan gå över helt till flaska när de var 2-3 månader gamla. Med första barnet var det en sorg. Jag minns hur jag satt och grät i sängen en natt. Jag var helt slut efter att ha ammat och vyssjat och pumpat. Och sovit alldeles för lite. Ändå hade jag inte lyckats få till amningen trots att jag verkligen försökte.

Med andra barnet kände jag mig lugnare. Jag var trygg med att flaska gick alldeles utmärkt att ge, även om planen var att helamma. I det här inlägget berättar jag om hur jag försökte amma, om amningsproblem och hur vi till slut gick över helt till flaskmatning med båda barnen.

Amningen med första barnet

Med vårt första barn, Henny, märkte vi hur hon gick ner i vikt, mer än vad bebisar normalt sett gör första tiden. Vikten ökade sen inte i den takt den skulle och hon blev istället tunn som en liten fågelunge. Det skär i hjärtat att tänka på att hon måste ha varit hungrig trots att jag ammade konstant. För precis så kändes det i början. Jag satt som fastklistrad i soffan. Antingen för att jag ammade eller för att hon sov på mig och vaknade av minsta lilla.

Dåliga amningsråd på BB

Precis som det ska vara så fick jag en rad amningsråd på BB. Problemet var att det var olika råd från olika personer. Jag minns hur jag blev allt mer förvirrad av våra få dagar på BB eftersom den ena efter den andra kom in och sa olika saker. När jag trodde jag gjorde rätt kom en annan in och sa att det var fel. Och så kom dagen då vi skulle åka hem och fortsätta försöka få amningen att funka.

Bra råd på amningsmottagningen

Henny gick inte upp i vikt som hon skulle. Efter fin hjälp på BVC med en förstående barnmorska så åkte vi till Amningsmottagningen på Karolinska sjukhuset där Henny är född. Där träffade vi en fantastisk barnmorska som var kunnig och som såg vad som var fel. Henny kunde inte ta vakuumgreppet med munnen. Naturligtvis hade hon inte fått ut tillräckligt med mjölk trots att jag hade en fungerade mjölkproduktion. Vi fick rådet att fortsätta öva på amningen med hjälp av en amningsnapp och efter varje amning skulle jag pumpa 10-15 min på varje bröst. För att Henny skulle växa delmatade vi med flaska.

Bröstmjölken sinade

Men trots våra försök gav det aldrig med sig. Henny kunde inte ta greppet som behövdes, min mjölk sinade, jag blev allt tröttare, allt mer stressad, allt mer ledsen över hur jag verkligen försökte utan att det hjälpte. Henny hade alltid svårt att somna och sov alltid dåligt. Till slut satt jag i sängen en natt och grät. Jag hade då lyckats pumpa ut några få droppar. Jag visste att trötthet och stress försvårar utdrivningsreflexen, dvs att musklerna i mjölkgångarna i bröstet släpper ut mjölken. Jag var i valet och kvalet att fortsätta sitta vaken och pumpa, pumpa, pumpa eller att gå och lägga mig. Efter alldeles för många sånna nätter bestämde jag mig för att ge upp. Och tack och lov hade jag stöd från både min man och vår barnmorska på BVC. Ingen fick mig att må dåligt över mitt beslut, men jag hade ställt in mig på att amma och kände mig ledsen över att amningen inte fungerade.

Men dagarna gick och till slut tyckte jag bara det kändes skönt att lämna tillbaka den där pumpen och släppa allt vad amning hette.

Amningen med andra barnet

Med vårt andra barn, Othilia, fungerade amningen bra till en början. Amningen kom igång men hon gick ändå inte upp i vikt som hon skulle. Hon växte heller inte tillräckligt på längden (vilket vi senare förstod handlade om att de mätt fel på BB). Och det här gjorde mig naturligtvis oerhört stressad, särskilt med tanke på hur det gick med Henny i början.

Till slut blev stressen lite väl stor över att hon skulle vara hungrig. Minnena av hur det var med Henny gjorde sig påminda. Jag började därför delmata ganska tidigt för att försäkra mig om att hon fick i sig något. På nätterna var jag noga med att gå upp eftersom natten är en bra tid för kroppen att öka mjölkproduktionen.

Stress och utmattning

Under sista delen av graviditeten med Othilia blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom. Varför jag var det är en historia för sig men att vara fullständigt slutkörd lägger inte en bra grund för att ta hand om två barn och få igång en amning med en nyfödd. Jag vet inte säkert vad som gjorde att amningen inte funkade denna gången heller, men jag tror att stressen och tröttheten påverkade utdrivningsreflexen även denna gången. Jag hade mjölk. Mitt barn kunde suga och få ur mjölken, så det ”borde” inte varit några större problem. Men när utdrivningsreflexen inte kom igång och jag dessutom kände oro för att Othilia var hungrig, tog jag allt oftare fram flaskan. Jag kände mig lugnare då. Det viktigaste då var att hon hade fått mat och att hon växte som hon skulle.

Tryggare med andra barnet

Med Othilia var jag mycket tryggare som förälder. Jag kände mig mer lugn över att ge flaska och att ersättning faktiskt inte var så dåligt. Livet rullade på och det kändes inte alls konstigt att flaskmata henne. Det var ju det jag var van vid med Henny. Visst har jag funderade jag på vad jag hade kunnat göra annorlunda, men jag la ingen skuld på mig själv över att jag gav upp amningen snabbt med Othilia.

Hud mot hud

Även med flaska kan man ligga hud mot hud. Man kan komma nära. Man kan knyta an. Blickarna kan mötas. Det fina är den där stunden, med eller utan amning. Och det är det absolut viktigaste.

Kanske är du också intresserad av:

→ Välkommen på event och föreläsning om förlossning och första tiden med bebis!
→ Så påverkar stress, ängslan och oro amningen
→ ”Jag har inte tillräckligt mycket mjölk!” – om mjölkproduktion och hur det funkar