När jag skriver det här har jag precis hållit min dotters hand när hon somnat, samtidigt som jag gråtit tyst men intensivt. Tack vare mörkret såg hon inte hur mitt ansikte vreds i sorg. Hon såg inte hur tårarna rann och hur mascaran som brände i ögonen målade ansiktet svart.
Mamma dog i somras. En tidig morgon i juli. När solen snart skulle gå upp och människor vakna. Efter en lång tid av svår sjukdom som tagit bit för bit av hennes sedan innan starka kropp. Hon kunde inte andas. Knappt röra sig. Hon behövde hjälp med allt och jag minns hur jag fuktade hennes mun, stoppade in de sista tabletterna med medicin som hon försökte svälja ner. Hur jag försökte stödja henne de sista gångerna hon skulle gå eller försöka ta sig upp för att se något annat än det rum hon låg i. Hur jag mötte hennes trötta och kärleksfulla blick. Den som inte ville lämna. Jag höll hennes hand när hon dog.
Några dagar tidigare åkte vi genom stan. I en sjuktransport. Hon låg med syrgas på en brits och jag satt bredvid. Vi åkte förbi infarten till det hus jag växt upp i och som hon gärna hade återvänt till. Vi åkte förbi ängen, gravplatsen där min pappa ligger begravd. Kyrkan. Sedan in till höger, in till hospis, den plats där människor väntar på att dö.
Hela mitt inre har skrikit. Det har skrikit sedan den dagen då jag satt vid köksbordet då vi bjudit mamma på middag. Plötsligt berättar hon. Hon var tvungen att berätta. Om knölen i bröstet.
Jag trodde jag lyckades förhindra att min panik syntes. Men mamma såg hur jag blev vit i ansiktet och hur jag för en stund slutade andas.
Mitt inre har skrikit sedan dess. Och det har skrikit ännu mer ju längre tiden gått. Ju svagare mamma blivit. Alla de vår- och sommarkvällar som jag farit genom stan, till och från sjukhus. Alla de dagar då jag ställt in möten för att följa med henne till doktorn. För att höra om resultat, mediciner, biverkningar. Sett mammas styrka genom allt men också en stark önskan om att få leva. Hon hade inget val. Hon var tvungen att gå.
Mamma var och förblir min förebild. Denna starka, snabba person som alltid satt andra före sig själv. Som värderade oss högre än allt. Som såg mig på ett sätt ingen annan kunde. Jag önskar så att hon hade fått vara kvar. Att hon sluppit plågas så. För hon plågades så enormt. På ett sätt jag inte hade kunnat föreställa mig att en människa kunde plågas.
Men jag tror på en kärleksfull Gud som tar emot oss och som har tagit emot mamma. Hon är inte längre här. Men jag tror att hon har det bra.
Jag torkar mina tårar. Saknar så mitt inre bränner. Går vidare med min vardag. Kan inte göra annat.
Ta hand om varandra. Älska varandra. Låt oss minnas de som lämnat oss men ännu mer se de som fortfarande är här tillsammans med oss. Hur svårt och tungt det än är att mista någon man älskar, så är det det viktigaste vi kan göra. Att ta vara på livet.
18 svar till “Att sakna så bröstet bränner – om sorgen och saknaden efter mamma”
Fint Paulina! Väldigt fint! Beklagar sorgen!
Tack! <3
Skulle kunna ha skrivit det själv! Denna jäklans cancer. Att förlora en närstående, en förälder. Att se sin superhjälte sakta men säkert ätas upp av denna sjukdom. Finns inget värre. Massa kramar Paulina
Håller med. Kramar till dig och er med <3
Kram.
Tack! Kram <3
Jag har kämpat med min mamma i flera år. Stunder fanns där allt var bra men blev mer och mer sjukdom och samtidigt var vi så enormt nära varandra.
Nu är hon borta. Min förebild och mor men även min bästa vän.
Att stå ensam i allt detta är otroligt tungt.
Jag är så ledsen att höra att du förlorat din mamma. Så fint att ni stod varandra nära. Det är något värdefullt man får bära med sig resten av livet, men också oerhört tufft och svårt när en sådan person och relation slits ifrån en.
Man behöver verkligen andra människor i sånna lägen. Har du någon i din närhet som kan stötta upp? Varm kram
Min mamma dog igår. Efter drygt två år med sin eländiga cancer. Jag ville aldrig tro att det skulle gå så här. Jag ville hela tiden hoppas och läkarna ger ju alltid något positivt och då försöker jag se det från den sidan. Men nu… Hon blev akut dålig på sin födelsedag och jag vakade vid hennes sida i nästan två dagar. En kärleksfull mor som jag älskade mycket och efter pappas bortgång för fem år sedan är det nu bara jag, sonen och enda barnet kvar. Tomheten är obeskrivlig. Många tankar som kommer över mig, att jag borde spenderat mer tid med mamma. Nu är allt för sent. Håglösheten total. Jag sitter och försöker hitta alla bilder och göra en bildbok med henne. Enda sättet jag kan komma på som ger mig lite ro. Men jag vill inte röra på mig, vill inte göra nåt. Hade jag inte min fru skulle jag nog bara ligga och tvina bort. Väldigt tacksam för att hon finns vid min sida. Men tomheten mamma lämnat efter sig.. hon beskrevs av andra som alltid glad, aldrig klagande, en glädjespridare… nu är hon borta. Ja, det blev att skriva av sig här lite.. men det är tack vare dig, Paulina, som jag kände att jag hade någonstans att göra det. Hur har det gått i din sorgeprocess, om jag får fråga?
Hej! Jag beklagar så. Den där tomheten och saknaden som kan uppstå kan vara obeskrivlig. Jag vill sätta ord på den men jag kan nog bara säga att jag känner med dig. Min man är också ensambarn och har även han förlorat båda sina föräldrar. Det är skönt att vi kan ha varandra, att det finns människor omkring en som gör att man orkar resa sig upp. Du får låta sorgen ta sin tid och ge dig själv det du behöver. Den kan slå emot en hårt och kroppen kan behöva vara i stillhet. Men också så småningom i rörelse och att göra i alla fall något en stund.
Min sorgprocess präglas av att det finns småbarn omkring mig som alltid behöver uppmärksamhet. Jag var gravid med vårt andra barn när mamma (och min svärfar) gick bort. Så sorgen bearbetas pö om pö. Alldeles nyligen slog ett minne emot mig när jag tog en alvedon mot huvudvärk och jag kastades tillbaka till sjukhusmiljö och jobbiga minnen från hennes sjukdomstid. Det har blivit så, att sånt kommer över mig nu. Men livet rullar på och jag tycker sorgen är hanterbar. Det är så fruktansvärt sorgligt att de inte finns med oss här, och så kommer det vara så länge jag lever. Men det går att hantera och det finns mycket kvar i livet att rikta blicken mot. Och jag tror att de som gått vidare vill att vi ska fortsätta leva. Livet går på något vis inte att stoppa. Någon sa att livet självt längtar efter mer liv, hela tiden. Och man får fortsätta ta emot allt det fina som vi kan fylla vår tid med. Jag är övertygad om att de som lämnat oss har tagits emot av Gud själv. Att vi inte dör, egentligen, även om vi lämnar jordelivet. Det präglar förstås min sorg, att jag tror att mamma och alla andra finns kvar, någonstans. Däremot är det tufft för oss som lämnas här. Men jag tror vi ses igen.
Vilken fin text! Jag känner precis likadant. Min mamma gick bort för lite mer än 2 månader sedan då jag var gravid med mitt fjärde barn som nu är en månad gammal… Jag har accepterat eftersom jag tror jag måste det samtidigt som jag inte vill göra det… Der gör så ont 🙁 Jag valde att helt spendera de sista 5 veckorna med min mamma med hjälp av närståendepenning, något jag aldrig kommer ångra. Det var en fin tid vi fick då jag var hos mamma varje dag. Det blev en rutin. Mina andra barn går alla i skolan så det har jag, hon och bebisen i magen dessa timmar. Jag saknar henne så 🙁 varje dag gråter jag. När ingen ser. Samtidigt vet jag att mamma inte skulle vilja att jag var ledsen. Jävla cancer. Varför?
Beklagar så. Va fint och bra att ni fick den tiden tillsammans. Ibland kan det vara skönt att få gråta och släppa ut en del av sorgen man bär med sig inombords. De fattas oss. Stor kram
En gripande berättelse att läsa. Jag förlorade också min mamma för sex år sedan. Hon som alltid fanns där för mig oavsett om de gällde något tråkigt eller roligt.
Beklagar förlusten. Trots förlusten är det fantastiskt att man får ha haft en sån mamma i sitt liv och att man får fortsätta bära med sig allt man en gång fick. Kram
Hittade denna texten och jag lider med dig. Hoppas saknaden och sorgen klingat av..
Miste min egna mamma idag och jag känner mig så ledsen att jag.. inte vet vad jag ska ta mig till.
Saknade och sorgen finns alltid kvar men förändras över tid. Så ledsen att höra att du förlorat din mamma 🙁 Beklagar verkligen. Det kan göra så ont <3 Skriv gärna igen om du vill prata, ventilera eller bolla något <3
Tack för en fin text. All styrka till dig.
Jag förlorade mina föräldrar förra året och sorgen känns nattsvart. Jag är ju så tacksam för att de var mina, men samtidigt så förtvivlad över att de inte längre är här.
Jag har fått några små tecken och jag tror ju egentligen på ett liv efter detta, men jag är samtidigt rädd att det kanske inte är så ändå.
Och livet måste ju levas, mitt liv med mina tre fina små barn, som älskade mormor och morfar så.
Kram!
Hej <3 Så tufft för dig att ha förlorat båda dina föräldrar. Och så mycket sorg under ett och samma år.
Starkt och fint att du kan se livet framåt med dina barn. Båda delarna kan få utrymme där, det som är tungt och det som gör att livet fylls av ljus.
Skriv igen om du vill. Stor kram