Många har nog likt jag själv en föreställning om specifika upplevelser man tänker att man ska få vara med om i livet. Det kan exempelvis vara att gifta sig eller att få barn. För mig var en förlossning en sådan upplevelse, någonting jag tyckte verkade väldigt mäktigt och förställde mig att jag skulle få vara med om. Eller kanske mer specifikt det ögonblick då jag skulle få mitt nyfödda barn upp i famnen. Under min första graviditet såg jag fram emot förlossningen just på grund av den målbilden jag hade i huvudet.
Det är ju rätt fint att man kan gå och längta efter en förlossning som blivande förstagångsmamma, för man har ju ingen aning om vad det är för upplevelse man snart ska gå till mötes. När man väl har gått igenom en förlossning en gång känner man sig kanske inte lika kaxig inför en eventuell andra gång, men ändå är det så många som glömmer bort det smärtsamma och fasansfulla och kan tänka sig att göra om det igen. Kanske till och med ser fram emot just det där ögonblicket då allt är över och man äntligen får upp sin efterlängtade bebis på bröstet.
Men vad händer om den där målbilden går i kras någonstans på vägen? När förlossningen inte alls slutar som man förställde sig? Jag ska berätta för er hur det blev för mig.
Jag har nog aldrig gått och längtat efter att något ska börja göra ont så mycket som jag gjorde under slutskedet av graviditeten med mitt första barn. Varje dag de sista två veckorna väntade jag på att få känna någon typ av smärta, för kanske skulle det betyda att förlossningen snart skulle vara igång! För som jag längtade. Jag var så nyfiken på det där lilla livet som gömde sig i min mage att jag knappt kunde bärga mig till det ögonblick jag för första gången skulle få se honom. Eller henne. För jag visste inte vem det var som bodde där inne. Men magkänslan sa att det var en liten kille, och det var så spännande att jag snart skulle få svar på vem det var.
Varje kväll gick jag och la mig med ett nervöst pirr i magen, för kanske skulle förlossningen dra igång den här natten? Jag hade nämligen fått för mig att de flesta förlossningar satte igång under just natten. Och varje morgon när jag vaknade sköljde en våg av besvikelse över mig. Uppenbarligen hade jag även den här gången sovit mig igenom nattens alla timmar utan att någon antydan till värkarbete hade satt igång, totalt ovetandes om vilken lyx en hel natts ostörd sömn snart skulle vara.
Men så en morgon när jag besviken och kissnödig knatade in på toaletten upptäckte jag att det var något mycket märkligt på toapappret. Var det det här som kallades för slemproppen? Det såg lika otäckt ut som det låter, och ja, mycket riktigt var det startskottet på det jag gått och längtat efter!
Värkarna satte igång ordentligt samma kväll och på natten åkte vi in. 4 cm öppen och inskriven på Danderyds sjukhus var jag lyckligast i världen. Det gjorde inte speciellt ont heller, jag kanske var riktigt bra på att föda barn?!
Klockan blev 7 på morgonen och det blev skiftbyte. Den nya barnmorskan kom in och skulle undersöka hur öppen jag var. 5 cm, bara en centimeter ytterligare på fyra timmar. Hon var inte helt nöjd. Vi diskuterade om vi skulle göra något för att skynda på förloppet och vi beslutade oss för att ta hål på hinnorna. Sagt och gjort strilade varm vätska ner mellan mina ben och ganska omgående tog en helt ny typ av smärta ett järngrepp över mig. Åh herre gud, var det så här riktiga värkar skulle kännas? Allt fram tills nu hade varit en barnlek, men den här smärtan var inte att leka med.
Rummet blev dimmigt och jag mumlade någonting om att det gjorde väldigt ont. ”Du kanske vill prova lite lustgas”, föreslog barnmorskan. Men efter att krampaktigt ha tryckt lustgasen mot ansiktet under en evighetslång timme, så hårt att hela näsbenet värkte, bad jag om att få epidural. Och med epiduralen kom jag ur äntligen ur värkdimman och blev mig själv igen.
Men det var något som inte stämde. Värkstormarna hade påverkat bebisen hjärtljud. De kom så tätt att bebisen inte hann återhämta sig innan det var dags för nästa omgång och läkarnas försök att på medicinsk väg lugna ner dem fungerade bara under någon enstaka minut, sedan var de tillbaks igen.
Jag fick lägga mig på rygg för det verkade bebisen tycka bäst om och där blev jag liggandes tills förlossningsläkaren någon timme senare kom in och sa att bebisens laktat tangerade vid gränsvärdet för vad som var tillåtet. Med förklaringen hotande syrebrist rullades jag in i operationssalen för att snittas och världens snällaste narkosläkare försäkrade mig om att allt skulle bli bra med både mig och min bebis. Men det var ju inte så här det skulle bli! I varenda broschyr och bok som handlade om förlossningar hade jag bläddrat förbi sidorna som berättade om kejsarsnitt för det berörde ju inte mig. Men så låg jag där på operationsbordet ändå.
Med armarna utsträckta på varsin sida av min kropp, fulla med infarter och olika typer av dropp, kände jag hur någon började böka i min mage på andra sidan skynket. Jag fick frågan om jag visste könet på bebisen och jag svarade nej. ”Då ska vi inte säga det, så får du se efter själv”, sa läkaren. Jag höll fast vid de orden medan de skar i min kropp. Just det ögonblicket hade jag sparat på under hela graviditeten och nu skulle jag kanske få uppleva det ändå, trots att det inte skulle bli precis så som jag föreställt mig.
I periferin av mitt synfält såg jag en nyfödd, naken bebiskropp susa förbi och jag hann uppfatta en glimt av den nyföddas ansikte. De skulle försäkra sig om att bebisen mådde bra innan jag skulle få träffa den, och en stund senare kom en barnmorska tillbaka in i operationssalen med mitt barn i sin famn. ”Nu kommer han” sa hon och sträckte leende fram bebisen mot mitt ansikte och mot min kind.
Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken men inte av lycka, och jag såg inte längre min bebis trots att han var precis framför mig. Det enda som snurrade i mitt huvud var att hon förstört det lilla jag hade kvar av den där målbilden som jag så länge hade byggt upp i mitt huvud. Hon sa att det var en han, jag fick aldrig se efter själv.
Operationen slutfördes och jag rullades ensam vidare till uppvaket där jag stirrade in i en klocka som satt på väggen tvärs över rummet i hopp om att minuterna kanske skulle gå lite snabbare då. Minnet av bebisen, min son, vars ansikte jag sett skymta förbi bleknade sakta allt eftersom minuterna tickade förbi. När jag inte längre kunde föreställa mig hans ansikte trillade tårarna ner för mina kinder. Det var ju inte så här det skulle bli. All den väntan och all den längtan för att sedan hamna ensam på en avdelning utan min bebis.
Men innan sorgen hunnit ta över kom de till mig, min man med vår son i sina armar. Och där och då spelade ingenting längre någon roll, där och då kände jag mig lycklig och fullständig.
Men sen då? Sedan kom sorgen, sorgen över allt det jag missat. Att jag inte fick upp min bebis på bröstet som jag föreställt mig, att jag inte fick se och höra hans första andetag i livet. Inte fick ta redan på hans kön på egen hand, inte vara med på korten som är tagna de första timmarna ur hans liv. Inte vara med när de vägde och mätte honom, när han fick sin första blöja eller navelsträngen klippt av sin pappa i en sal på en helt annan avdelning i en annan del av sjukhuset än den jag just då befann mig i. Aldrig fick fira att vi blivit en familj på tre med den där brickan med mackorna och saften och flaggan som alla berättat var det godaste de smakat i sina liv.
Men så kommer vi tillbaks till det här med att allt gick bra. Och visst måste väl det vara det allra viktigaste i sammanhanget? Att sörja detaljerna känns ibland bortskämt och otacksamt. För jag vet att jag trots allt som hände är lyckligt lottad som har en frisk son och en förhållandevis odramatisk förlossning bakom mig. Men så ligger den där sorgen och bränner bakom ögonlocken då och då. För att jag känner mig snuvad. För att jag missade mycket av det som skulle vara ett av de största ögonblicken i mitt liv. Och kanske kan det få vara okej att sörja även om allt egentligen gick bra? För målbilden jag byggt upp under hela graviditeten gick ju trots allt i kras någonstans där på vägen.
Har ni någon jobbig förlossningsupplevelse bakom er? Något ni också sörjer men som egentligen i det stora hela gick bra?