Gästskribent: Malin ”Fnulan” Martinsson

Jag fick ett fint uppdrag, att berätta hur det är att bli mormor. Tänk att jag ska få beskriva något av det finaste som finns och något av det största jag varit med om att uppleva. Vi tar det från början.

En kväll ringde Cornelia, min dotter på 23 år, hon hade något roligt att berätta.
– Mamma, du ska bli mormor i maj.
Jag vet inte vad jag tänkte för jag blev alldeles stum. Det var en overklig känsla, lycklig och förvirrande sådan. Det tog ett tag innan jag verkligen förstått att hon inte skämtade och att det var verklighet. Jag skulle bli M.O.R.M.O.R. JAG? MORMOR? Jag som inte ens känner mig färdig med barn själv. Det var med andra ord dags att lämna över den moderliga stafettpinnen till min förstfödda.

Det var en lång process att vända tankarna mot det som skulle komma. I början tyckte jag att det var svårt att känna lyckan, oron för att det skulle gå illa var stor. Jag var otroligt lycklig för att min dotter fick vara med om denna stora upplevelse men det var ju även min lilla dotter som kanske skulle få vara med om något svårt. Jag var livrädd men samtidigt otroligt lycklig.

Plötsligt såg jag annorlunda på min Cornelia. Hon stod där framför mig som den vackraste i världen och helt plötsligt såg jag att hon var en kvinna. En blivande mamma, så skör och så älskad av mig. Hon var i ett lyckorus, i en värld som bara bestod av att bara vara gravid. Jag kämpade med att förstå att det var hennes tur nu, min var över. Jag skulle få ett barn att älska, inte mitt men ändå mitt, ett litet mirakel som är en del av mig. Jag skulle börja spara pengar till mitt barnbarn. Konstigt.

Under tiden Cornelia var gravid så fick vi en annan relation. Det var som att vi växte samman i våra modersroller. Jag har aldrig haft så mycket kontakt med Cornelia som under tiden för hennes graviditet. Varje dag kom frågor som, hur var det för dig mamma, ska det vara så, är detta något konstigt och allt annat. Vilken tur att jag ändå hade Mira 8 år, för jag mindes. Jag kunde trösta, hjälpa och bekräfta. Det var en ära att få vara den som vägledde henne in i rollen som mamma. Det måste ändå vara ett betyg på att hon ser mig som en god förebild.

Magen blev större och när sparkarna kom började jag förstå att det inte var en dröm, det var faktiskt så att där låg en älskad unge i hennes mage. Jag kan tänka mig att det är samma känsla för pappan har som också sitter vid sidan om och väntar bevis på sitt mirakel. Nu fattar jag varför inte mina barns pappor har varit helt förälskade av det lilla krypet i början. Dagen mamman får ett plus på stickan blir hon mamma. Jag blev mormor när jag kunde känna det lilla pyrets sparkar.

Jag fick lov att vara med på Ultraljudet i vecka 32, det var ett 3D och jag fick se henne på riktigt. Jag kunde se likheten med hennes mamma, jag kunde se mitt barnbarn. Hon fanns där och jag längtade efter vårt första riktiga möte med henne, Ärtan som vi kallade henne.

Förlossningen, hon kom ju, det lilla älskade livet och det var en explosion av känslor. Jag var med på kejsarsnittet på distans, det kan du läsa om HÄR.

Sen kom stunden för första mötet. Jag var livrädd, och jag var alldeles skakig och så nervös. Rädslan att Elise inte skulle tycka om mig var jättestor, men vi kände inte varandra. Jag visste att jag älskade henne men kunde hon älska mig. Skulle jag bli en bra mormor? Jag bara tittade på henne, älskade henne och grät lyckotårar för min egen lyckas skull.

Jag såg också det jobbiga hos Cornelia, bebis-tröttheten, hennes tomrum och lite nedstämdhet efter den närhet hon hade med sitt lilla barn i mage som var borta. För min del blev det inget tomrum, det blev mitt fyllrum fullt av explosioner av kärlekskanoner.

Jag har turen att ha Elise nära. Hon bor i huset där jag jobbar, blir jag sugen så äter jag lunch med henne. Vi dansar, känner kärleken, närheten och ett inre lugn kommer med detta lilla älskade liv. Det svåra som mormor är konsten att backa. Jag vet inte bäst bara för att jag har tre barn sedan tidigare. Det är inte mitt barn, Elise är sina föräldrars barn, dom känner henne. Alla beslut ska dom fatta, inte jag. Och det är svårt att inte komma med för mycket tips och råd. Man ger dom ju av kärlek till sitt barnbarn och inte för att man vet bäst.

Cornelia är fortfarande mitt barn, vi har bara utvecklat en ny sorts relation. Hon har gett mig den finaste gåvan jag kunde få. En rikedom, en stor kärlek, en ära att bära titeln som mormor. Jag ska förvalta den väl. Det är bara att njuta, älska och finnas. När jag ser detta lilla hjärtebarn så pumpar mitt hjärta mer än någonsin, kärleken är speciell. Och som många säger, det är en efterrätt på livet och man kan aldrig äta sig tillräckligt mätt. Det är även som många säger, ”Det är skönt när dom går hem”. Ja, det är okej att erkänna det.

Elise och alla andra kommande barnbarn ska älskas ihjäl av denna mormor. Jag ska baka bullar och göra god sås, hämta på dagis och sticka till en peng då och då. Det är sånt en mormor gör.

Gästskribent: Malin ”Fnulan” Martinsson
Familj: Mannen Fredrik och barnen Cornelia, 24, Gabriel, 19, Mira, 9, och barnbarnet Elise, 7 mån.
Bor: Skånska Veberöd
Hitta mig och min blogg här: www.fnulan.se