De senaste dagarna har jag från flera håll fått positiv kritik för krönikan som ligger ute på mama.nu. Jag blir glad både för att många tycker att texten som verkligen kommer från mitt hjärta är fin och vacker men också för att så många verkar känna igen sig i orden och på något sätt finna tröst i dem. Det är precis det som var min förhoppning när jag började skriva.

Att blogga kan ibland kännas ensamt och det är svårt att veta vad läsarna tycker och tänker. Om det man skriver uppskattas? Jag ser ju statistiken för varje vecka och det är ändå en del besökare som kikar in men antalet gilla-markeringar och kommentarer är i förhållande få och ibland gör det en osäker. Men det är ju lite så det är att blogga idag. Bara en bråkdel av läsarna lämnar faktiskt kommentarer och man får inte fastna i det och tolka det som att ens budskap inte når fram.

Men ibland blir man trots det osäker och därför har det varit rätt skönt att ”Älskade lilla bebis” fått så pass mycket positiv respons. Det är ändå rätt utelämnande att vara så transparent som man är när man skriver från hjärtat men jag gör det för att jag tror att det finns de där ute som behöver läsa det. Jag vet att jag hade behövt det för tre år sedan. Och jag vill bidra med det lilla jag kan för att kanske i det stor hela skapa en förändring när det kommer till att våga vara ärlig om mammalivets baksida och svårigheter också, inte bara det fantastiska. Jag tror på att det är viktigt att prata om båda delarna.

Jag finns även på instagram som @gamzeberglund där jag också skriver en del om vanliga mammatankar men som inte nödvändigtvis handlar om första tiden utan ur ett bredare perspektiv. Följ mig gärna där, det är så himla kul för mig att få se vilka ni är också! ❤

Så tack ni som lämnat fina ord, det värmer verkligen oerhört. ❤