Den här sommaren har varit hektisk inom förlossningsvården och präglats av platsbrist, eller framförallt personalbrist. Men situationen är inte unik för sommaren, den är aktuell året runt. Och hur ska antalet barnmorskor öka om arbetsvillkoren är så ohållbara att de skrämmer bort och bränner ut livsviktig personal? Det är viktigt att lyfta hur verkligheten ser ut både för barnmorskorna och för oss som behöver föda våra barn i den. Då får vi åtminstone en chans att förbereda oss.

 Läs barnmorska Andreas brev som svar till en artikel där sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink uttalar sig om läget inom förlossningsvården. Det är långt, men väl värt att läsa.

”Skrev en liten replik till Anna Starbrink ang en artikel gällande förlossningsvården, sommarsituationen och en ofrivillig födsel i hemmet pga platsbrist på sjukhuset.

Hej Anna,

Mitt namn är Andrea Wirén och jag jobbar som barnmorska på Danderyds förlossning. Vill gärna ge en replik på artikeln som publicerades i DN 190801 ang en ofrivillig födsel i hemmet pga platsbrist på sjukhuset.

Nu i sommar har vi varit ca 2-3 barnmorskor mindre varje pass än vad vi brukar vara och vad vi borde vara. Trots detta har inte platsläget förändrats utan vi har haft alla våra 13 födelserum öppna. Vi har även fyra mottagningsrum där det också går att föda. Förvisso på en hård plastbrits och utan tillgång till lustgas eller annan smärtlindring men är alla andra rum fulla och barnet kommer, ja då tar man vad man har. Precis innanför entrén till förlossningen finns en soffa. Där går det också att föda. Mattan i entréhallen är just nu ihoprullad och väntar på mattvätt då någon som fått vänta länge hemma inte längre kunde hålla tillbaka krystvärkarna när hon såg den gröna skylten med ordet ”Förlossning” skrivet på. Men, ändå tur att hon hann in! Eller? Ja, du hör ju barnmorskor och födande är ganska flexibla varelser och det går att hitta lösningar i många olika situationer.

Du har rätt i att det ibland kan vara svårt att göra bedömningar. Låt mig ge ett exempel. Häromdagen hade jag ansvar för två familjer samtidigt. Sex personer varav två stycken ganska tåliga men lite skörare och lite känsligare än de övriga pga en pågående vräkning med ca en minuts syrebrist 3-4 gånger var 10e minut. De sistnämnda är alltså de då ännu ofödda barnen under ett normalt värkarbete. Den ena mamman väntade sitta andra barn. Första förlossningen hade upplevts som väldigt traumatisk av olika anledningar. Bland annat hade hon och hennes partner blivit lämnade ensamma mycket under förloppets gång. De hade känt sig otrygga och rädda. De hade gått i flera samtal under nuvarande graviditet på vår Auroramottagning för att bearbeta den förra upplevelsen och för att lägga upp olika planer och strategier för att förhoppningsvis kunna undvika ett liknande scenario denna gång och kanske kunna ta revansch och ta tillbaka makten över sin egen kropp.

Alternativet hade varit att göra ett planerat kejsarsnitt. Tänk vad bra egentligen. Slippa värkar, slippa rädslan att kanske inte få plats när du ringer in, slippa bli lämnad helt själv inne på rummet, slippa, vänta på narkosläkare för epidural när värkarna är som mest outhärdliga. Här får du en bokad tid, operationssalen står redo bara för dig, narkosläkaren kommer och lägger en fantastisk bedövning i lugn och ro. Du har en 100% närvarande barnmorska men även en narkossjuksköterska, en operationssjuksköterska, två förlossningsläkare och undersköterskor. Kejsarsnitt verkar ju toppen! Vi i sjukvården ser ju dock gärna att man ändå strävar efter en vaginal födsel. Vi tänker på alla studier som gjorts av våra kollegor som visat på flertalet hälsomässiga fördelar för förälder och barn vid vaginal födsel. Vi tänker även på en ökad risk för stor blödning, infektion, ärrbildning, fastvuxen moderkaka, sprucken livmoder, livshotande tillstånd för mor och barn osv vid och/eller efter kejsarsnitt. Sen är det ju den ekonomiska faktorn. Vi vill ju gärna undvika onödiga kostnader så att pengarna kan gå till förbättringsarbete och till barnmorskornas löner.

Vi barnmorskor gillar våra jobb. De flesta med mig kanske till och med älskar sitt jobb. Har en passion för, brinner för sitt jobb. Vi gillar även att få lön. En lön som motsvarar det stora ansvar vi har. Som säger att det var värt 4,5 års universitetsstudier och studieskulder. Det var värt att sätta min egen familj på paus så att jag kunde plugga till mitt drömyrke. Det är värt att jobba 10 timmar i sträck utan mat- eller kisspaus. Det är värt att jobba helger när familjen är ledig. Det är värt att inte kunna ta sommarsemester när min partner och mina barn är lediga. Och så vidare. En vaginal förlossning är hälften så dyr som ett kejsarsnitt. Jag ger inte gärna bort hälften av min lön i onödan.

Hur som helst, det var då den ena familjen jag hade hand om. Den andra familjen var ett par som väntade sitt första barn. Jag fick alltså vara med när någon skulle välkomna ett liv till världen för första gången. Jag gör det varje dag men det är ändå stort. Det slutar liksom aldrig att vara stort. Det är liv och nya människor. Varje dag. Varje gång. Hon som ska föda har haft värkar i ett dygn och inte kunnat sova eller äta ordentligt. Hon är utmattad av smärta och av sömnbrist. Hennes partner är grå i ansiktet av trötthet och troligen även av maktlöshet och frustration över att inte längre kunna hjälpa sin kvinna. Vi får en bra kontakt. Med några enkla medel till andning, avslappning och akupressur får jag ner kvinnan som nyligen hyperventilerade och hade axlarna uppe vid öronen, till en tung och ljudlös andning. Hon ligger i sängen, kroppen vilar tungt i madrassen och hon andas med värken och vilar och får återhämtning i pauserna. Partnern trycker på olika ställen på kvinnans knän och höfter. Hon mumlar några tacksamma ord till honom och han får äntligen känna sig kapabel igen. I den här harmoniska och härliga miljön hade jag gärna stannat länge. Vaknar dock upp ur mitt harmoniska, oxytocinfyllda tillstånd och inser att jag ju lämnat mitt andra par. Dom som hade en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget och där en av punkterna i den utarbetade planen var ”HÖG NÄRVARO” med stora bokstäver. Jag viskar till paret jag är inne hos att jag måste gå ut en liten stund. Jag ser hur kvinnan vaknar till ur sitt nu nästan meditativa tillstånd. Det knackar på dörren. En kollega säger att jag måste komma. Min födande kvinna tar mig i handen och kramar den hårt. Hon spärrar upp ögonen och ber mig att ”snälla lämna mig inte!”. Mitt hjärta går sönder lite. Här, Anna Starbrink, här står jag inför ett val som inte är så självklart. Jag måste göra en bedömning, måste prioritera. Det är lättare att välja om det står mellan liv och död. Om någon håller på att dö så går jag självklart dit och gör vad jag kan. Ingen av mina sex personer håller på att dö. Alla är för nuvarande vid god fysisk hälsa. Hur prioriterar man de mjuka värdena. Vem är viktigare än den andra i den här situationen? Är det viktigast att omföderskan med tidigare trauma får mitt stöd? Kommer då förstföderskan våga föda barn igen om jag lämnar henne? Kommer hon att sitta i samtal för att bearbeta trauma sin nästa graviditet? Kommer hon ens våga bli gravid igen?

Det ovan beskrivda är en situation jag och mina kollegor nästintill dagligen ställs inför. Oftast går det bra. Vi springer mellan dessa familjer, våra fantastiska undersköterskor stöttar, masserar och peppar inne på de rum där inte jag kan vara för tillfället. Jag försöker att, trots att jag är stressad, inte verka stressad när jag kommer tillbaka in till den jag tidigare lämnat för att vara hos de andra. Jag vet ju att adrenalin, stresshormoner, gravt motarbetar oxytocin. Oxytocin är det fantastiska och viktiga hormon som för hela förlossningen framåt. Utan oxytocin, inga värkar. Utan värkar, ingen bebis. Oxytocin är kraftfullt men väldigt stresskänsligt. Mitt springande fram och tillbaka, in och ut ur rummet kan alltså påverka värkarbetet negativt. Kanske till och med göra så att det stannar av. Kvinnans kropp har upptäckt att den här miljön inte passar att föda i just nu. Alltså stannar den av värkarbetet. Smart en gång i tiden! När ett fysiskt hot som en björn eller liknande närmade sig och man var tvungen och fly. Inte smart när man ligger på sjukhus och förväntas prestera en progress i öppningsgrad på livmodertappen med 1 cm i timmen. Öppnar sig inte livmodertappen i den takten kommer vi att ge värkstimulerande dropp med syntetiskt framkallat oxytocin. De flesta ofödda bebisar ogillar syntetiskt oxyocin. Det värkstimulerande droppet är en av de största riskfaktorerna för syrebrist och hjärnskador hos nyfödda. Det ökar även risken för diverse förlossningsskador hos mamman. Vad skulle hända då om vi inte gav värkstimulerande dropp? Om kvinnan tilläts öppna sig i sin egen takt istället för utifrån en studie gjord på 50-talet på ett mycket begränsat antal kvinnor med förutsättningar som inte är applicerbara till dagens patientgrupp. Det skulle troligtvis gå jättebra. Dock finns det risker med en alltför utdragen förlossning. Sjukvården tar inga onödiga risker, vi jobbar gärna med hängslen och livrem. Och rent krasst, skulle vi tillåta kvinnor att uppta ett förlossningsrum i flera dygn så kan inte ens blivande St Göran rädda oss. Vi skulle behöva enormt många flera platser än så. Ju snabbare någon föder, desto snabbare kan nästa mamma med värkar få komma in. Alltså måste livmodertappen öppna sig i en viss takt och barnet födas inom x antal timmar. Vi vill inte behöva hänvisa någon med värkar till Uppsala eller Västerås när den valt att föda hos oss som vi behövde göra i helgen.

Att vara 2-3 barnmorskor färre än vad vi ska vara innebär att jag förutom mina två familjer som jag berättat om måste ha ansvar för en familj till. Min kollega är upptagen på ett rum med en väldigt sjuk mamma och en skör bebis som löper risk för skador om vi inte är uppmärksamma och agerar, så hon kan inte ta hand om sin andra familj. Jag är nu ansvarig för en familj med trauma i bagaget, en familj som väntar sitt första barn och som både i ord och handling bett mig att inte lämna dem samt en kvinna i aktiv fas med värkar men även en lite större blödning än vanligt så där måste jag vara extra uppmärksam. Jag springer mellan dessa rum, pressar ner mina skyhöga adrenalinnivåer för att låta oxytocinet flöda på samtliga rum och på så sätt inte störa förlossningsarbetet. Mitt i allt kommer jag på att jag har mens. Har inte bytt mensskydd sen innan jag gick hemifrån vilket var för….oj okej 8 timmar sen. Hoppas att jag inte blodat igenom min vita landstingspyjamas i alla fall! En av mina tre familjer ringer på klockan. Den födande kvinnan kräks och känner sig yr. Jag kommer in på rummet och ser att barnets hjärtljud är låga. De har varit låga i några minuter. Jag har inte sett det för jag var inne hos kvinnan med riklig blödning. Jag försöker hjälpa kvinnan att ändra position då det ibland bara kan vara det som behövs för att underlätta för bebisen som reagerat på mammans blodtrycksfall. Att ställa sig på alla fyra när man kräks och känner sig svimfärdig är dock inte så lätt. Vi lyckas i alla fall och barnets hjärtljud går upp. En tillfällig och just då ofarlig nedgång i hjärtljuden. Barnet återhämtar sig och verkar pigg några minuter senare. Jag drar en suck av lättnad. Om barnet INTE hade återhämtat sig så bra som det gjorde, vad hade hänt då? Låt säga att jag kommer in till rummet när barnets hjärtljud varit låga i 8 minuter. En kvinna blödde så jag missade att en annan kvinnas barn hade syrebrist i 8 minuter. Jag larmar på assistans och mer personal. Hjärtljuden återhämtar sig inte. Barnet har nu haft låga hjärtljud i 12 minuter. Vi ger ett läkemedel till mamman som stoppar värkarna och kanske ger barnet en paus och en chans att återhämta sig. Hjärtljuden återhämtar sig inte. Läkarna bestämmer sig efter 13 minuter att göra ett urakut kejsarsnitt. Operationen går blixtsnabbt. Alla är på plats och vet precis vad den har för uppgift och funktion i teamet. Barnet kommer ut. Gråvit i färgen, helt slapp, jag känner inga hjärtslag. Springer ut med barnet till barnbordet där barneteamet väntar och påbörjar livräddande behandling. Efter 10 minuter slår barnets hjärta men barnet kan inte andas själv. Det nyfödda barnet får åka till neonatalavdelningen för fortsatt behandling. Man vet inte än hur pass mycket skada barnet tagit av det här. Hjärnskador kan ta månader, upp till ett år eller mer att upptäcka. Om jag bara hade haft den här familjen att fokusera på så hade situationen kanske aldrig uppstått. Och om den hade uppstått hade vi kunnat göra alla våra inövade åtgärder mycket tidigare. Liv eller död. Hjärnskada eller inte hjärnskada. Funktionellt liv eller funktionsnedsatt liv. Traumatisk förlossningsupplevelse eller stärkande förlossningsupplevelse. 20.000 kr för vaginal förlossning eller 40.000 kr för kejsarsnitt. Brustet barnmorskehjärta eller lycklig och oxytocinuppfylld barnmorska. Utbränd och sammhällsbelastande barnmorska eller frisk och arbetsför barnmorska. Händelsen kommer naturligtvis utredas av IVO, inspektionen för vård och omsorg. Hur kommer dom se på att jag missade en 8 minuter lång syrebrist hos någon jag hade ansvar för??

I mina ovanstående situationer kan det ibland kännas svårt att prioritera och göra bedömningar. I fallet med kvinnan som ofrivilligt tvingades föda i hemmet är det däremot INTE svårt att göra en bedömning. Snälla, gör om gör rätt. Att säga att det är svårt att bedömma om man ska ta in någon eller inte är tyvärr en fruktansvärt olycklig formulering och ett hån mot alla kompetenta och hårt arbetande barnmorskor. Kvinnan hade fått komma in om inte samtliga av våra rum varit fulla med precis de patienter och födande familjer som jag ovan givit några exempel på. Hade det funnits en enda plats på ett annat sjukhus i länet hade hon fått komma dit. Dessa ovan beskrivna fall är unika men ändå inte. De är hos oss varje dag. I alla våra 13 rum! Vi lyssnar och ger rekommendationer över telefon, ja. Men alla som vill komma in, som inte känner sig trygga hemma får och ska få komma in till oss på förlossningen för omvårdnad, bedömning och vidare planering.

Förlossningsvården har fått en massa miljoner. Tack! Jag är väldigt tacksam för att jag fått lära mig akupunktur och att bättre tolka CTG, dvs barnets hjärtljud. Akupunkturen hjälper mig dock inte när jag springer mellan mina tre familjer. Eller jo, kanske skulle jag kunna sätta en lugnande nål på mig själv i pannan så att jag inte utsöndrar så mycket stresshormoner och riskerar störa värkarbetet. Inte en enda ny barnmorskekollega har anställts inför sommaren. Det hjälper inte att utöka antalet utbildningsplatser på barnmorskeprogrammet om ingen ändå vill jobba. Det finns massor av barnmorskor och det kommer fler vid varje terminsslut men det är så få som vill och orkar jobba enligt ovan beskrivna arbetsförhållanden. Den extra personal som tillkommit efter alla tillskjutna miljoner är underbar. De är bra på att göra mat och fika till hungriga föräldrar, de städar rum så att vi snabbt kan få in nya familjer, de skjutsar nyblivna föräldrar med sin nyfödda vidare till BB. Men det hjälper inte mig i ovan nämnda situationer.

1. Höj lönerna för barnmorskor och annan förlossningspersonal

2. Återöppna BB Sophia samt snabba på öppningen av St Göran

3. Inför en barnmorska – en födande

4. Tillåt landstingsfinansierade hemfödslar

Vänligen,
Andrea Wirén, Leg barnmorska”

 

→ Läs mer: 6 saker du bör veta om förlossningen