Gästskribent: Karin Wikström
Innan jag fick barn hade jag ett antal förhållningspunkter som jag tänkte ta med mig in i mitt framtida föräldraskap. Detta rörde sig bland annat om att aldrig någonsin klippa mig i en bekväm frisyr (tänk svamp- alternativt se bild på min instagram där spektaklet finns dokumenterat). Inte heller skulle jag prata med folk genom mina barn. Att säga ”nä vi kan tyvärr inte göra pannkakor idag eftersom PAPPA alltid glömmer hälften av vad han ska köpa” eller ”åh lille Melker, vill du att MORMOR ska bada dig…?” Det är ju inget man vill utsätta sin omgivning för. Vill ni höra exempel på detta kan ni besöka mig vilken dag i veckan som helst och ha en konversation med mig om valfritt ämne. Ovanstående kommer garanterat att ske.
Mitt tredje utlovande berörde föräldrar i matbutiker. Aldrig någonsin skulle mitt moderskap bli ett sådant förfall att mina barn skulle framföra en operett för en ofrivillig veckohandlande publik. De skulle liksom veta hut och pilla på en gratisbanan, åka vagn och sjunga på nån trevlig visa från Alla vi barn i Bullerbyn.
Well, ni har lärt er mönstret nu? Låt mig presentera en tur till den lokala matvarubutiken. Direkt från verkliga livet 2.0.
16:35 Resan mot affären tar avstamp. En av två barn skriker HANDLA utan uppehåll. Den andra skriker stavelser utan innebörd (pga kan ej prata).
16:45 Anländer till ”handla” varpå minst en av två barn enligt kalkylering borde vara nöjd.
16:50 Kalkylen visar sig ha brister då ”handla” i en 2,5 årings ordförråd tydligen kan innebära precis vad som helst. Det visar sig i detta fall inte betyda att man önskar gå in i en butik för att köpa mat.
17:00 Erbjuder gratisbananen som enligt mitt pre-föräldraskap skulle vara en form av lugnande faktor i en hetsig butik. Det visar sig att bananen snarare fungerar som en katalysator för en hel dags (livs?) vrede & bananen lika fort som erbjudandet gavs, hamnar i högen med icke gratis potatis.
17:01 Beslutar mig för att bananen får ansvara för sitt egna öde från nu. Kanske tar någon mer ansvarsfull människa tillbaka den till ursprungslådan. Kanske följer den med en påse potatis hem.
17:03 BANAN! Om det tidigare var oklart huruvida en 2,5 årings förstod innebörden av ordet ”handla” står det iallafall nu klart att banan är ett begrepp han behärskar. Hur förklarar man då att vi inte kan ha samröre med bananen, då vi då kan bli avslöjade som oansvariga människor? ”men..bananen bor ju hos potatisen nu” viskar jag fram. Ett argument som landar förvånansvärt väl.
17:08 Barn nummer två (bebisvarianten) kommer på att hon lämnat livmodern (lämpligt insikt ett år senare) och förmedlar missnöjet i ett lång, längre, längst illvrål.
17:15 Barn nummer ett tröttnar på barn nummer två och vill därför lämna vagnen och gå själv. Sympatier till hans öron resulterar i medgivande. Han släpps fri i butik (OBS detta bör ej prövas! Jag avsäger mig allt ansvar för eventuella konsekvenser om rådet nonchaleras).
17:19 Barnets ben blir obrukbara och han faller ihop i en sladdrig form av en räka.
17:20 Från räka till surfbräda på 1 minut, stel och oböjbar för att förhindra att bli satt i vagnen.
17:24 Alternativen slimmas ner till 1. lämna barnen i butiken och hoppas att de får ett fint öde tillsammans med bananen! 2. Låta ytterligare en punkt på ”när jag blir mamma-listan” gå i stöpet och lämna butik, med surfingbrädan under armen- för att köra till Mc Donalds.
17:35 Anländer till Mc Donalds och hör ett glädjetjut från baksätet! HANDLA! Det visar sig att just ordet handla för en 2,5 åring betyder Mc Donalds och inte en sväng på Ica. Och så är cirkeln sluten.
Den klassiska affärsdöden och den klassiska gratisbananen.
/ Karin Wikström
PS! Gillar ni läsningen, så dela gärna eller lämna en kommentar!