Idag har varit en speciell dag. Fredag förra veckan var sista dagen på mitt lärarjobb, en tjänst som jag haft i snart fyra år och som har varit en stor del av mitt liv och min vardag. Egentligen en stor del av min identitet, jag har ju varit lärare större delen av mitt vuxna liv. Men egentligen aldrig känt mig som lärare, alltså innerst inne, liksom brunnit för läraryrket. Jag har tänkt att man kanske inte behöver brinna för det man håller på med, att det kanske finns annat i livet som betyder mer för en, annat som är betydelsefullt och att det kan få vara okej att det är så. Men någonstans har det ändå skavt, det har inte varit helt lätt att förlika sig med den där otillfredsställda känslan men jag har inte känt att jag haft något val. Det är väl så det är har jag tänkt, och så är det nog för många.

Men så bestämde jag mig att det inte alls måste vara så, att det kanske finns något som passar mig bättre. Som gör mig lyckligare, mer tillfredsställd. Och där är jag nu. Idag tar jag första klivet in i det nya, idag är terminstarten på sjuksköterskeprogrammet som så småningom ska göra mig till barnmorska. Jag tror att det är det jag är, att det var det som det var meningen att jag skulle bli. Och den här gången hoppas jag att jag har rätt. För det är ett ganska stort beslut att ta.

Så idag har varit en speciell dag. En dag som står för mycket, och som också väcker många känslor. Mestadels positiva, men så är det lite läskigt på samma gång. Men jag tänker att det är okej att det är så, för nu skaver det inte längre. För första gången på länge så skaver det inte alls.

Vi hann med lite jobb idag också hemma hos Paulina, i hennes fantastiskt vackra och mysiga hus! Och vilka omgivningar! Fält, ängar och träd så långt ögat kan nå, man blir alldeles rusig i kroppen!