Vi har just nu temaveckor på Ditt barn & Du om självförtroende, självkänsla och självmedkänsla, något man kan prata om i många olika sammanhang och som jag kommer att koppla till mig själv och min självbild som förälder.
Höga krav på sig själv
Jag har alltid sedan barnsben haft höga krav på mig själv. Höga krav på hur jag själv måste vara och prestera för att jag ska tycka att jag duger. Och stora delar av mitt liv har jag lyckats prestera inom ramarna för de krav jag haft på mig själv. Tills jag blev förälder. Där blev för första gången verkligheten totalt annorlunda i förhållande till de krav jag hade på mig själv. Och det har påverkat mig väldigt mycket på många olika sätt, både på gott och ont. Men som i mångt och mycket brukar motgångar ofta föra med sig något bra när de vänder. Och det vill jag verkligen påstå att det här också har gjort, även om en del saker fortfarande är svåra och känsliga.
Självmedkänsla
Jag ska i omgångar berätta för er om olika tankar och olika faser jag gått igenom sedan jag blev förälder. Om situationer där jag varit hård mot mig själv, besviken på mig själv och arg på mig själv. Det kommer vara ärliga texter, texter som kommer från hjärtat om sådant som inte alltid är lätt att tala högt om. Men jag ser ett värde i att göra det ändå. För att någon kanske känner igen sig och finner någon slags tröst i det. För att någon kanske känner sig lite mindre ensam av det. Eller för att någon kanske lyckas förlåta sig själv och istället för att vara hård mot sig själv kan känna med sig själv. För det har varit nyckeln i hela den här processen jag själv har fått gå igenom. Att istället för att vara så besviken och så hård emot mig själv, börjat känna med mig själv. Känna med den nyblivna mamman jag var, som krävde saker av sig själv som var omöjliga att uppnå. Hade krav på sig själv som var orimliga.
Försoning
Jag har i olika prövande situationer och faser av föräldraskapet gjort mitt bästa, varit det bästa jag jag förmår att vara just då. Och hur kan man vara besviken på någon som bara försökt göra sitt bästa? Det är inte rimligt. Jag kan inte vara besviken på mig själv. Jag måste istället försöka förstå mig själv och känna med mig själv. Det sistnämnda har verkligen varit helt och hållet avgörande i försoningen med mig själv.
Jag kommer prata om föräldraskap inom temat men det hade lika gärna kunna gälla något annat område i livet. Jag tror nyckeln till mycket är att sluta vara så hård mot sig själv och istället börja känna med sig själv.
4 svar till “Att känna med sig själv”
Vilket fint inlägg! Jag kom även att tänka på att det är viktigt att känna med sig själv och ”förlåta” sig själv för en förlossning som kanske inte blev som man hade hoppats och trott. Jag gick själv och tänkte jättelänge på min förlossning och klandrade mig själv för att jag inte orkade prestera som jag hade tänkt mig innan. Att det ska vara så svårt att ha lite självmedkänsla! Man kan trots allt inte göra mer än sitt bästa i alla situationer. /Helena
Verkligen, det där med förlossning kan jag också relatera till! Gick också och ältade min första förlossning länge. Det är så lätt att fastna i negativa och självkritiska tankebanor, man måste bara lyckas vända på perspektivet och sluta vara så självkritiskt! Kanske inte så bara men det går!
Hej,
Hur hittar man fortsättningen på detta?
Hej,
På sida ett av bloggen finns ett par inlägg som följer samma tema. Bla ”Att vara en bra mamma” ”Älskade lilla bebis” och ”Förlossningsdepression eller nybliven mamma kris”. Kram