Hej alla fina!
Idag är det lördag och om några timmar spelar Sverige match mot England och till och med jag som normalt inte är speciellt intresserad ser fram emot matchen! H sov över hos sin mormor och morfar igår så vi har varit enbarnsföräldrar hela förmiddagen! Både jag och min man förvånades över hur märkligt det kändes att vara två vuxna på ett barn, det var ju ändå under tre hela år vi levde på det viset med det verkar som de dagarna är bortglömda sedan länge för oss båda! Vi har mest tagit det lugnt idag och umgåtts här hemma vi tre.
Igår förmiddag smet jag iväg till Bromma Blocks på förmiddagen för att inhandla något så tråkigt som schampo. Jag måste ha frisörschampo till mitt väldigt tjocka och självlockiga hår, annars blir det torrt och slitet på nolltid. Väl på plats fick jag dessutom ett infall och bokade en spontan klipptid och kapade av en hel del på längden! Jag blev nöjd med resultatet och håret känns luftigt och fräscht nu! 🙂
Innan klippningen!
Och efter!
Poddavsnitt som väckte funderingar
Jag tänkte skriva några rader om några funderingar som väcktes på vägen till Bromma Blocks då jag lyssnade på Babyz Podcast och avsnittet om mammakroppen som gästas av Kajsa Stina (Nyponstina). Podden hålls av en barnmorska och en förlossningsläkare och jag tycker att det är kul att lyssna på den främst för att jag tycker det är intressant att man har så olika synvinkar på födandet beroende på vad han har för typ av roll under själva förlossningen. Barnmorskans och förlossningsläkarens syn skiljer sig emellanåt en hel del och läkarens utgångspunkt ligger främst i det medicinska, vilket ju inte är så konstigt i och med att hon är läkare. Men det jag tycker är intressant är att jag upplever att den medicinska synen på förlossningen även avspeglar sig i allmänhetens syn på förlossningar här i Sverige.
Rädslan för vad som skulle kunna inträffa under förlossningen
Även jag hade en väldigt medicinsk syn på födandet innan min första förlossning. Jag ville gärna infinna mig på sjukhus så tidigt som möjligt och gärna kopplas upp till all möjlig typ av utrustning för att hålla koll på barnets hjärtljud med mera och jag var allmänt positivt inställd till att agera i förebyggande syfte för att mycket kändes riskfyllt. Men ju mer jag har lärt mig, desto mer har jag börjat ifrågasätta saker.
Anledningen till att de här tankarna väcktes till liv igen var för att Kajsa Stina berättade om sin andra förlossning på BB-Sophia och sa att hon efter att förlossningen varit över och allt gått jättebra ändå hade fått en jobbig känsla i kroppen som grundade sig i att hon knappt varit uppkopplad till CTG-kurvan som mäter barnets hjärtljud under förlossningen. Barnmorskan hade istället lyssnat på hjärtljuden med tratt vilket enligt henne upplevdes som väldigt ålderdomligt och mindre säkert. Och jag hänger helt med i hennes resonemang, jag hade känt samma sak för några år sedan. Obehagskänslan grundade sig främst i rädslan för det som kunde ha missats och så här resonerar säkert var och varannan kvinna i Sverige och det är ju helt logiskt för vår syn på förlossningar är som sagt väldigt medicinsk.
Säker förlossningsvård men med brister
Man är rädd för allt det som kan hända både en själv men kanske främst barnet under förlossningen. Man hör om akuta- och urakuta kejsarsnitt där mammor rusas till operationssalar under pågående förlossning vilket både skapar rädsla med också tacksamhet för den fina förlossningsvården vi har i Sverige. Och jag vill inte på något sätt förminska den kompetens den svenska förlossningsvården besitter, vi har en otroligt låg barn- och mödradödlighet vilket ju är fantastiskt. Men istället har vi högre siffror på allvarliga förlossningskador, kejsarsnitt och olika typer av komplikationer som drabbar mammor efter förlossningen i jämförelse med många andra länder. Borde det inte vara möjligt att skapa en förlossningsvård som är trygg och säker för mamma och barn men som samtidigt värnar om mammans upplevelse samt fysiska och psykiska välmående efter förlossningen?
Samband mellan användandet av syntetiskt oxytocin och komplikationer under och efter förlossningen
Till exempel kan man ifrågasätta den otroligt höga användningen av värkstimulerande dropp inom förlossningsvården i Sverige. Runt 50% av alla förstföderskor får värkstimulerande dropp och det känns ologiskt att en så hög andel kvinnor skulle vara oförmögna att föda barn utan hjälpmedel, tycker ni inte?. Droppet innehåller en konstgjord form av oxytocin som är kroppens egna värkstartande hormon. Bara det att det kroppsegna oxytocinet också bidrar med en rad positiva egenskaper som så lugn och ro och smärtlindring då det samverkar med endorfiner för att nämna några av skillnaderna. Det syntetiska oxytocinet å andra sidan ger endast den värkförstärkande effekten och det får oftast en rad konsekvenser då värkarna blir mycket starkare och mer smärtsamma att hantera än de naturliga. Det i sin tur gör att de allra flesta väljer att ta epidural, vare sig det var planen eller inte från början. Epiduralen ses ju som en livräddare för många som föder barn och visst är det fantastiskt att det finns möjlighet till så effektiv smärtlindring i de fall då det verkligen behövs, men den är inte heller helt riskfri utan kan bidra till ytterligare värksvaghet som leder till utökad användning av värkstimulerande dropp. Allt hänger liksom ihop.
Trött mamma, trött bebis, trött livmoder och ökad risk för deppighet efter förlossningen
Droppet gör att livmodern får jobba extra hårt som därmed också blir uttröttad mycket snabbare. De starka värkarna kan också trötta ut mamman och barnet som kan bli stressat och må allt sämre. Det i sin tur kan leda till att man måste avsluta förlossningen med sugklocka eller akut kejsarsnitt för att livmodern helt enkelt inte kan arbeta tillräckligt effektivt under värkarna i kombination med en trött mamma och medtaget barn. Sugklockan ökar också risken för en allvarligare typ av bristning i underlivet. Det finns också studier som visat på att användning av syntetiskt oxytocin under förlossningen ökar risken för att drabbas av en förlossningsdepression då kroppens egna balans kommer i rubbning. Pumpas mängder av oxytocin in i kroppen utifrån kan kroppen tolka det som att den kan dra ner sin egna produktion vilket i sin tur skapar nedstämdhet hos mamman. Till detta hör också att alla kvinnor i Sverige får en oxytocinspruta på rutin efter att barnet är fött för att livmodern ska dra ihop sig snabbare och därmed minimera risken för stor blödning i efterbördsskedet. Det har debatterats om det verkligen är nödvändigt att ge sprutan i förebyggande syfte då den har en verkningstid på under en minut, om den skulle behöva ges vid ett läge då man faktiskt konstaterar en större blödning.
Sammanfattning
Hänger ni med i hur allt hänger ihop? Övervakningen av mamma och barn under förlossningen är väldigt viktig så fort man börjar använda sig av interventioner, alltså alla typer av medicinska ingrepp som syftar till att skynda på och driva på förloppet framåt, men sker förlossningen i sin naturliga takt finns heller inte någon vidare värst anledning till oro. Sjävklart ska mamma och barn fortfarande övervakas, men det finns ingen anledning till att vara uppkopplad till CTG-kurvor under timmar. Risken för komplikationer i form av akutsnitt och sugklocka ökar också med användningen av interventioner och likaså risken för en allvarlig bristning i underlivet, försenad eller försvårad amningsstart tillsammans med ökad risk för förlossningsdepression.
Jag känner personligen att allmänheten skulle dra stor nytta av att få en bättre insikt i hur kroppen fungerar under en förlossning och vad vi själva kan göra för att skapa så goda förutsättningar som möjligt både under och efter förlossningen.
Hur ser ni på förlossningar? Har ni samma syn som jag tidigare hade eller är ni en förespråkare av det mer mer naturliga icke-medicinska sättet att föda barn på?