Det tittar in en hel del nya läsare nu i och med att texten ”Älskade lilla bebis” ligger uppe som läsarkrönika på mama.nu. Därmed tänkte jag att det kan vara på sin plats med en kort presentation av mig själv och varför jag startade den här bloggen. Det finns även ett tidigare inlägg skrivet om det här.

Mitt syfte med att starta bloggen var främst för att dela med mig utav min egen upplevelse av att få barn. Hur saker och ting blev annorlunda mot hur jag tänkt mig och att jag ovetandes drabbades av en förlossningsdepression. Kanske var jag naiv som trodde att det främst skulle innebära mys och gos att ha en nyfödd liten bebis, men mitt största misstag var framförallt att inte våga erkänna hur jobbigt jag hade det. Jag försökte upprätthålla en fasad utåt trots att jag inombords mådde fruktansvärt dåligt. Jag skämdes för att jag inte njöt av att vara mamma och hade också väldigt mycket skuldkänslor mot mitt barn som jag ofta tyckte var besvärlig eftersom han hade svårt att sova och ofta var missnöjd. Sedan var jag även rädd för vad andra skulle tänka, att de kanske skulle se ner på mig och tycka att jag var en dålig mamma. All den här rädslan gjorde att jag teg och led i tystnad.

Vad vill jag förmedla?

Syftet med mina texter är inte att berätta om hur svårt och jobbigt det kan vara att få barn. Det vet ju alla att det kan vara tufft att ha småbarn, det behöver man inte ens egna barn för att förstå. Att bli förälder är dessutom det bästa som hänt mig. Mina barn är mina största kärlekar i livet och det finns inget som ger mig samma känsla av lycka i livet som de gör.

Det jag vill förmedla med mina texter är att det ibland kan bli svårare än man tänkt sig att bli förälder och att vi alla hanterar den svårigheten olika. Och om man likt jag själv börjar känna att det blir känslomässigt tyngre än man tänkt sig och kanske klarar av, inte ska tro att man är ensam i sina känslor. Att man helst redan innan man får barn ska ha en förståelse för att prövningarna under den första tiden kan bli otroligt tuffa och att man inte ska behöva skämmas över att man känner som man gör.

Hur gick det för mig?

Det var först när jag var gravid med mitt andra barn som min dåvarande barnmorska snappade upp att jag verkade haft det tufft första gången jag blev mamma och erbjöd mig att träffa en psykolog och prata igenom det som varit. Det var otroligt skönt men samtidigt väldigt tungt att gå tillbaks i minnet och sätta ord på allt det jag burit inom mig. Det var väldigt mycket tårar och känslor som vällde fram. Fram tills dess hade jag burit på ett väldigt dåligt samvete och en rädsla för att jag på något vis förstört anknytningen mellan min son och mig. Samtalen hjälpte mig att förstå mina egna känslor och tankar och för första gången kunde jag förlåta mig själv. Det var som en stor tyngd som släppte från bröstet.

Det finns hjälp att få.

Ibland kan samtalsstöd vara tillräckligt i sig för att få en att må bättre. Att få prata av sig och sätta ord på vad man känner, få bekräftelse i att man varken är ensam eller konstig på något vis för att man känner som man gör. Och ibland kan det behövas medicinering i form av antidepressiva tabletter under en period, så att man kan vända den onda spiralen man hamnat i och börja orka igen. För oftast är man emotionellt och fysiskt helt slut när man har det tufft. För vissa kan medicinering låta läskigt, som ytterligare ett misslyckade, men då måste man påminna sig själv om att det inte är ett misslyckande att göra ett aktivt val för att må bättre. För du vill ju vara den bästa mamman du kan vara och genom att må bra kommer du att vara det – den bästa mamman för ditt barn.

Våga berätta

Förhoppningsvis kan min ärlighet och berättelse hjälpa någon annan att också våga berätta om hur de känner. Genom att berätta bidrar vi tillsammans till att ta bort det skambelagda i att tycka att spädbarnstiden kan vara tuff och inte alls som vi tänkt oss. Tillsammans blir vi starka! ??❤

Om ni vill läsa mer av det jag skrivit inom samma område kan ni hitta fler texter under kategorin ”Tankar i skrift” i menyraden.

Och om det finns någon som läser det här och just nu mår dåligt finns det en fantastisk organisation som heter ”Mamma till mamma”.  De hjälper nyblivna föräldrar och familjer som mår psykiskt dåligt och på deras webbsida kan ni få guidning i hur man kan få hjälp, men också samtalsstöd av medmammor som har erfarenhet av psykisk ohälsa i samband med graviditet eller föräldraskap.

All min kärlek till alla oss mammor som gör vårt bästa för att vara den bästa mamman vi kan för våra barn. ❤