I lördags blev E 10 månader, nu har hon alltså varit lika lång tid utanför min mage som inuti. Lite märklig känsla, det känns som att hon funnits hos oss betydligt längre än vad graviditeten kändes. Och i veckan som varit har vi också slutat att amma, och helt och hållet på E’s initiativ. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att barnet inte vill mer i amningssammanhang. Jag har på något vis tänkt att antingen slutar barnet att ta bröstet under det första halvåret för att det föredrar att dricka ur flaska och efter att sex månader har passerat avslutas amningen på mammans initiativ. Att barnet kanske successivt tappar intresset men ändå ammar någon gång per dag om det erbjuds. Tänk så fel man kan ha trots att man redan är mamma sedan flera år tillbaka. Min lilla tjej beslöt sig nämligen för att sluta från en dag till en annan.

Hur gick det till?

Nu på slutet brukade hon amma ungefär tre gånger per dag. En gång när hon vaknade på morgonen, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Men vissa dagar betydligt många fler gånger än så. Så pass mycket att jag flera gånger tänkte att det kommer bli tufft när jag inte känner mig lika bekväm med att låta henne amma så ofta som hon vill. Men så en morgon skjöt hon bara bort bröstet när jag erbjöd henne och fortsatte att göra så under resten av den dagen och dagen därpå. Vid ett tillfälle gick hon med på att ta bröstet i munnen men var därefter helt stilla och tittade upp på mig. Sedan släppte hon det och började skratta, lite som ”men mamma vad håller du på med?” Så himla märkligt haha. Det var som att hon var färdig men även som att hon glömt bort vad hon skulle göra! Och det var sista gången. Lite skojigt sista minne ändå.

Så hur känns det för mig?

Inte så mycket alls om jag ska vara ärlig. När jag skulle sluta amma H ångrade jag mig flera gånger och började amma igen och sörjde att det snart skulle vara över. Han var inte heller speciellt intresserad på slutet utan det var mest jag som hade svårt att avsluta det då det kändes som en så stor del av hans och min relation. Jag tror jag kände en osäkerhet i hur saker och ting skulle bli utan amningen. Men eftersom E är mitt andra barn fäster jag inte lika stor vikt vid just amningen, jag vet ju vad som väntar därefter den här gången och att mycket bara blir enklare och bättre enligt mig. Till exempelvis intar myset under amningsstunderna bara en ny form och för mig känns det mer äkta på något vis. Att det verkligen är jag och mitt barn som möts och inte mitt barn och bröstet om ni förstår hur jag menar? Och helt ärligt har  jag aldrig tyckt att det är så vidare värst mysigt med amning som vissa kan tycka.

Det som kanske känns lite sorgligt är att hon lämnar bebistadiet med raska steg nu och hon är troligtvis min sista bebis vilket betyder att även jag lämnar bebistiden bakom mig för gott. Egentligen tycker jag det mesta bara blir härligare allt eftersom de växer och blir större men det är ändå något visst med att ha sin alldeles egna lilla bebis. Den där lilla kroppen som är så liten och mysig och beroende av just dig.

Fördelar med att sluta amma.

Det som nu ska bli väldigt skönt att slippa tänka på är att klä sig amningsvänligt! Att jag kan ha på mig vad jag vill och vanliga BHar, även om jag förmodligen aldrig kommer att gå tillbaka till bygelbehåar som känns som tortyr efter att man levt i mjuka amningstoppar i över ett år! Men det ska bli skönt att slippa det där spännet vid axelbandet som jag tycker har en tendens att sticka fram och bli synligt. Det ska också bli skönt att inte behöva tänka på att brösten måste tömmas för att inte bli för fulla och börja ömma, vilket kunde vara lite bökigt nu i slutet då man inte heller ville amma för ofta och öka på produktionen igen.

Jag lämnar ändå den här amningsperioden med en stor tacksamhet bakom mig. Tacksamhet för att jag har lyckats helamma min bebis under ett halvår och så delamma några månader därtill. Att hon växt och gått upp i vikt som hon ska och att jag den här gången inte behövt fälla en endaste tår över att amningen känts svår. Det är absolut ingen självklarhet för mig, jag tror jag kanske fick min beskärda del av tårar första gången.