Den här texten är till oss mammor som ibland blir osäkra på om vi är okej som vi är, som emellanåt jämför oss med bilden av den perfekta mamman som vi blir matade med utifrån. Som ett sätt att säga att det är okej att vi är olika, det är väl egentligen rätt självklart. Men ibland behöver man påminna sig själv om det.

Om ni föreställer er en riktigt bra mamma, en mamma ni skulle se upp till och vilja vara mer som, vad är det ni ser framför er då? Är det en mamma som deltar i leken med sina barn ute i parken? Eller är det en mamma som står och ringlar pärlsocker över bullarna hon bakat tillsammans med sitt lilla barn, som snart ska skjutsas in i ugnen? Eller är det kanske en mamma som sitter i soffan med en kopp kaffe och en bra bok samtidigt som det hörs en lekfull barnröst från rummet intill? 

Mammor kan se ut på många olika sätt, ha olika personligheter, vara olika lekfulla, ha olika mycket tålamod och olika stort behov av att bara få vara för sig själva. Men många gånger har man föreställningen att den där perfekta mamman är den som inte vill något annat än att vara med sina barn hela dagarna, varje dag. Som leker och deltar, tycker om att vara utomhus och aldrig skulle få för sig att gå ut in i sena natten med sina vänninor. Men vad är det egentligen för konstig bild, för det finns väl lika många olika varianter av bra mammor som det finns olika typer av människor.

Den personen man var innan man fick barn försvinner ju inte i samma sekund som ens lilla bebis flyttar in i magen. Sjävklart går man igenom en förändringsprocess och omvärderar vad som är viktigt för en i livet, men det betyder ju inte att vissa saker måste försvinna ur ens liv helt och hållet. Man kan väl visst vara en supermamma och fortfarande ha behov av att bara få vara sig själv och inte ett dugg mamma emellanåt. Att få gå ut och äta middag med nära vänner och inte alls gå hem när det andra glaset vin är uppdrucket utan gå vidare för att man har kul och för att man vill. För man kan faktiskt vilja det och vara en bra mamma på samma gång. Allt är inte det ena eller det andra, det finns en hel gråzon däremellan som också går väldigt bra.

Jag är inte en lekmamma och många gånger har jag klandrat mig själv för det. Tänkt att ju mer man deltar i barnens aktiviteter desto mer närvarande är man, men det behöver ju inte heller ha något samband. Jag finns ju i princip alltid där, inom några armlängders avstånd, varesig vi är inomhus eller utomhus. Om inte i samma rum så i rummet bredvid. Och visst kan jag tycka att det är kul och värdefullt att delta i leken en stund, men sen vill jag gärna bara titta på. Eller kanske sätta mig och ta det lugnt en stund i soffan med en kaffe och är det så himla fel egentligen?

Jag tror vår viktigaste uppgift som förälder är att finnas där. Att se våra barn och bekräfta deras små varelser, alltid ha en öppen famn som kan trösta eller som man kan få krypa upp i för en stunds mys eller vila. Vi måste inte alltid underhålla, dra iväg på aktiviteter eller ha dåligt samvete för att vi ibland vill göra någonting för oss själva. Och ännu viktigare, inte låta andra ge oss det där dåliga samvetet. För det känns som att vi mammor är experter på att tolka saker och ting på ett sätt som gör att vi inte känner oss tillräckliga.

Jag tror den bästa mamman är den som känner att den inte måste uppoffra för stora delar av sig själv, som kan tillåta sig att njuta av att att göra något på egen hand emellanåt och däremellan finnas runtomkring sina barn. Kanske i samma rum lekandes en stund eller kanske i rummet bredvid. Men fortfarande tillgänglig, fortfarande där och som man kan vända sig till när man behöver. Jag tror inte att vi måste pressa oss själva till något vi egentligen inte är. Jag tror vi är som bäst när vi är oss själva, med allt vad det innebär, men framför allt när vi bara finns där. Inom några armlängders avstånd eller i rummet intill. Jag tror det räcker gott och väl.