Jag har inte så många följare på mitt nya instakonto men allt fler kikar in på bloggen vilket känns kul. Jag tänkte berätta om varför jag startade den, det är nämligen inte jättelikt mig att göra en sån sak.

Jag har länge läst olika typer av föräldrabloggar men aldrig ens tänkt tanken på att starta en egen. Det har känts läskigt att exponera sig själv på det viset tillsammans med rädslan om vad folk kanske ska tycka, men efter att jag fick mitt andra barn har behovet att berätta hur det var första gången växt. Kanske för att kontrasterna den här gången har varit så stora mot första gången jag blev mamma. Eller kanske för att jag slungats tillbaka i minnet till mycket av det jag kände då men aldrig vågade uttrycka.

Anledningen kanske därför delvis är självisk och fungerar som någon slags bearbetning av det som varit, men också mycket för att dela med mig om att föräldraskapet inte alltid ser ut som man först tänkt sig.

Min väg har varit krokig med en hel del tuffa stunder, men givetvis också innehållit mycket av den där glädjen och kärleken bara ens eget barn kan få en att känna. I hopp om att skapa igenkänning och en känsla av att man inte är ensam i sin tankar och känslor skriver jag nu min egna berättelse i form av inlägg som portioneras ut veckovis på bloggen. Kanske det jag själv hade behövt läsa när min resa som förälder började för snart fyra år sedan.

Däremellan skrivs det även en hel del om bus, sömnlöshet och allt det där andra som ingår i småbarnslivet.

Hoppas ni tycker om det! ?